De 26 unga sångarna (varav femton män, fler än kvinnorna alltså, vilket är mycket ovanligt när det handlar om blandad kör) under professor Erik Westberg levererade en konsert i världsklass; den nyligen avslutade turnén till Sardinien bör ha spätt på det svenska körundrets goda rykte med råge!
Sällan har en körkonsert engagerat och berört mig så som denna - i ärlighetens namn är det ju vanligen roligare att sjunga i kör än att lyssna till körsång …
Westberg introducerade konserten med två konstateranden: För en kör är det alltid ett slags höjdpunkt att få göra en turné. Och för körledaren själv är det alltid spännande att veta vad han får för sångare att arbeta med varje ny termin. Nu uttryckte han förtjusning över denna ”fräscha och energiladdade ensemble”. Det är bara att instämma. Men energin och fräschören är också Erik Westbergs egen förtjänst, genom hans eminenta förmåga att välja spännande repertoar och mejsla fram en dynamik av sällan hört slag. Och kyrkorummet förmedlade väl variationerna från svagaste pianissimo till mäktigaste fortissimo; det var hela tiden ett äventyr att lyssna. Att växla från mycket kraftfullt sångsätt till kontrollerat svagtonigt, och detta nästan genomgående i de tretton framförda verken, ställer stora krav på sångarnas röster och vokala teknik. Körens vackra klang, de höga sopranerna och de kraftfulla fortena tog mig med storm redan i Veljo Tormis tre Höstlandskap (Sugismaastikud, 1964), där det mittersta stycket bar titeln Vind över ödemarken; många sekundmeter var det!
Till den starka upplevelsen av konserten bidrog inte minst de två verk där koristerna stod spridda i kyrkans sidogångar. Konserten inleddes på detta vis med den folkmusikaliskt klingande Trilo i arrangemang av Ale Möller. Och innan kören fick en välförtjänt liten paus, medan pianisten Gabriel Kopparmark briljerade på flygeln med ett Preludium i Dess dur av Sergej Rachmaninov (där han krämade på nästan lika intensivt som domkyrkoorganisten brukar göra på sitt instrument), fångades vi totalt av Stars, en komposition från 2011 av Erik Esenvalds (född 1977). Körstyckets stjärnverkan/rymdeffekt förstärktes av spel på vattenfyllda vinglas, stämda i sex olika toner för växlande ackord.
Andlöst! ”Jag blir bannemej tårögd”, sade min manlige bänkkamrat. Och det blev jag också. Så även av extranumret, som Musikhögskolans kammarkör brukar framföra som en hyllning på Mors dag, psalmpärlan En vänlig grönskas rika dräkt. Vackrare kan den inte göras; dirigenten lämnade sin plats och sjöng med i tredje versen, som började i vårsprödaste pianissimo. Då hade vi redan fått njuta av en lyriskt romantisk Vårnatt, programmets sista ordinarie nummer, komponerad av Vilhelm Stenhammar (1912), givetvis med en utsökt pianostämma.
Det visade sig, att Sverige tog brons i VM-hockeyn. Jag ber att få överräcka en symbolisk guldmedalj i körkonserterande till Musikhögskolans kammarkör i Piteå och deras ledare Erik Westberg.