Musik
Magnus Öström Band
Torsdag 25 september
Lilla Salen, Kulturens Hus
Pianisten Esbjörn Svenssons plötsliga bortgång 2008 lämnade ett rejält tomrum i jazzvärlden och hans bandkamrater – däribland trummisen och barndomsvännen Magnus Öström – i djupaste sorg och saknad. Det skulle dröja några år innan Öström åter förmådde närma sig musiken efter denna tragiska förlust, och när nu han och hans band efter ytterligare ett antal år och två strålande plattor tar Lilla Salens scen i besittning går sorgen och vemodet som en becksvart underström mitt i det mångfasetterade och stämningsmättade öset. För det både svänger och suggererar så det står härliga till, från första stund. The moon (and the air it moves) är en suveränt atmosfärisk inledningslåt, där gruppen, ackompanjerade av en förinspelad drone, rumlar runt i ett mystiskt ljudlandskap som snart övergår i ett i ett psykedeliskt groove i bästa PinkFloyd/Grateful Dead-stil, och som gammal vän av dylika tongångar kan jag bara skrockande notera hur skickligt Öströms outtröttliga puls knyter samman pianisten Johan Gradens melankoliskt istappsklara klanger med Andreas Hourdakis lyriska gitarrton och Thobias Gabrielsons barska distade bas.
I flera av låtarna, som den svängiga Dancing at the Dutch treat ”och avslutningsnumret At the end of eternity kombineras rockig attack med jazzigt tonflöde och allsköns insmugna komplexiteter;inte sällan är det snorigt tajt, med många tvära kast och snirkligheter, men utan att någonsin fastna i den mest outhärdliga fusionduktigheten. Här finns ljuvliga små ballader, som Esbjörn Svensson-hyllningen Ballad for E, en skimrande liten melodipärla runt vilken bandet lindar lager efter lager av klangmässigt siden. I Searching for Jupiter , det dramatiska titelspåret från gruppens senaste skiva, briljerar Graden, Gabrielson och Hourdakis med tät Steve Reich-aktig höghastighetsminimalism medan Öström smattrar på trummorna som en störtskur på ett plåttak, och vips har allt förvandlats till tordönsdundrande kaosfunk. Eller nåt.
Svenssons död kastar också sin skugga över den hypnotiska och trösterika Weight of death, som inleds nästan insmickrande för att på slutet, liksom den självklaraste sak i världen, övergå i en lysten musikalisk vansinneslek med skevt förryckta syntklanger och frenetiskt trumbankande; som en rabiessmittad hund på hysterisk jakt efter sin egen svans.
Esbjörn Svensson Trio behäftades på sin tid inte sällan med det småklyschiga cross-over-epitetet genom sin förmåga att såväl locka in en rockpublik i jazzfällan som låta jazzens dogmatiker upptäcka tjusningen även i progressivt (post-)rockiga tongångar. Trions arvtagare bevisade under denna underbara kväll att de till fullo förmår fylla en liknande funktion då de med förrädisk lätthet, via närmast insmickrande melodier och vemodsmättad grundton, för in oss i sin trollkrets där ljudmässig avantgardism och hysteriskt sväng går hand i hand. Tack för det!