Electronicabegåvningen Rebecca Bergkrantz, alias Raindear, kan te sig som ett överraskande artistval för jazzföreningen Footprints, och måhända fick det en och annan jazzpuritan att gnissla tänder, men för oss som inser att jazzen liksom all annan tonkonst mår fint av kreativ spretighet känns hon onekligen som en uppfriskande bekantskap.
På en scen där laserljuset skiftar från illgrönt till bländande lila rör sig sångerskan i sin lilla blinkande maskinpark, i vars mitt en blombukett placerats, vilket onekligen känns passande, då det vi får oss till livs är en stundtals riktigt inspirerande syntes mellan det asfaltmörka, maskinbaserade och digitala och det grönskande och organiska.
Rebecca Bergkrantz har ansenliga röstresurser att plocka av; med en säregen, nervig stämma som för mina tankar till storheter som Björk, Beth Gibbons från Portishead eller varför inte namnen Rebecka Thörnqvist slingrar hon sig fram genom de medryckande popmelodierna med avstickare mot såväl orientaliskt färgad melodik som ordlös vokalakrobatik.
Bäst funkar det när hon med röstens hjälp smyckar ut kargt nakna beatpartier, sprakande som starkströmsledningar, för att i nästa stund välta stora tunnor med regnbågsfärgad klangvätska över ljudlandskapet; och det är just denna mäktigt svirrande ljudbild, ibland påminnande om de hallucinatoriska ljudklustren ur Beatles´ Tomorrow never knows, som klangmässigt höjer Raindear över den tämligen jämntjocka smeten av snarlika electronicaartister. I konsertens sämre stunder blir beatsen och klangerna däremot mer förutsägbara och ibland har rösten svårt att tränga fram i ljudgröten.
Även om kvällens konsert tyvärr kändes en aning rumphuggen – de i programmet utlovade 60 minuterna blev knappa 40, inklusive ett kort improviserat extranummer – har nykomlingen Rebecca Bergkrantz anträtt en musikalisk resa som jag gladeligen följer henne på. Vokala orienteringsrundor genom mystiska digitala landskap klarar hon utan att behöva snegla många gånger på kompassen; jag ser med spänning fram emot den dag hon låter sina elektroniska komplexiteter möta jazzigt improvisatoriska krumbukter. Eller kanske nåt helt annat. Vi får se.