SOUL
MARY J BLIGE
"The London sessions"
(Capitol Records)
Betyg: 3
Bästa låt: "Wholedamnyear"
"The London sessions" är ett aktivt sökande efter ett nytt uttryck för Mary J Blige. Den moderna soulens drottning har spenderat en månad i Londons unga musikscen, och samarbetar här med houseduonDisclosure och soulhoppen Sam Smith och EmeliSandé.
Vid sidan av förnyelsen kan Mary J Bliges elfte album också förstås som en sårig dagbok från en åldrande diva. Mary J Blige är som bäst när hon med styrka och värme lodar livets emotionella bottenskikt. Terapisessioner, bortgångna vänner och tidens gång: På halvtid i livet kan den 43-åriga sångerskan ta sig an smärtans nyanser i paritet med styrkan hos soul- och discoerans främsta divor. "The London sessions" är sannolikt 2014 års bästa sällskap i resterna av det som har gått sönder.
Några slätstrukna ballader visar att förändring är nödvändig, och Mary J Blige är nära ett nytt, blixtrande uttryck på Disclosure-samarbetet "My loving". Samtidigt är det den trasiga balladen "Wholedamnyear" som röjer alla tvivel kring Mary J Bliges status som en av samtidens främsta soulsångerskor.
Joachim Sundell/TT
joachim.sundell@tt.se
ROCK
THE SMASHINGPUMPKINS
"Monuments to an elegy"
(Martha's Music/BMG)
Betyg: 2
Bästa låt: "Being beige"
Man kan förstås aldrig ta ifrån SmashingPumpkins deras 1990-tal. Tack vare album som "Siamesedream" och dubbelplattan "Mellon collie and the infinite sadness" är Billy Corgan och de andra för alltid inskrivna i den alternativa rockhistorien. Men det går trots allt inte låta bli att önska att bandet hade fått vila i frid efter splittringen 2000.
I stället återförenades ju bandet 2006 med Corgan och trummisen Jimmy Chamberlain som enda originalmedlemmar. Sedan 2009 är också Chamberlain borta och SmashingPumpkins, just nu en duo bestående av Corgan och gitarristen Jeff Schroeder, har sedan dess jobbat på den tarot-inspirerade albumsviten "Teargarden by kaleidyscope".
"Monuments to an elegy" är i alla fall svitens andra del och MötleyCrües Tommy Lee har plockats in för att spela trummor. Och musikaliskt är det faktiskt inte så dåligt som man kan tro - soundet må kännas daterat men Billy Corgan har trots allt kvar en del av sin gudabenådade melodikänsla.
Som väntat bjuds vi dock inte på någon ny "1979", "Disarm", "Tonight, tonight" eller "Bullet with butterflywings".
Linus Brännström/TT
linus.brannstrom@tt.se