Det är kanske inte heller någon skräll att det band som Joakim Milder enligt egen utsago hittar först och fortfarande älskar är Prefab Sprout.
Kopplingen till jazzmusik är inte långsökt, det finns något drag av Steely Dan i bandets låtskriveri. Det är inte svårt att föreställa sig hur en låt som Jesse James skulle gå att trasa sönder i en ändlös musikhögskolebossa enligt modell 1A. Ja, det är lätt att föreställa sig hur kvällens konsert ska präglas av storbandslyx och allmänna duktigheter jazzskägg emellan.
Det är trevligt att ha fel. Det är såklart inte förmågan att infria varenda fördom om vad jazz är som gör proffs till proffs. Det är kanske snarare detta att ta oss till den plats där musik är musik och helt ointressant att ringa in som något annat.
Kvällen börjar tryggt för de som hört Milders platta med Prefab Sprout-tolkningar. I couldn't dare to be special är omedelbar igenkänning enligt skivans första spår. Men ett storband besitter såklart en helt annan kraft än de sköra stråkar som präglar Milders inspelning, något vi snabbt blir varse. Annars är det inte i trygga vatten som kvällens konsert rör sig. I den fria kakafoni som inleder God watch over you/oh the swiss syns vissa i publiken hålla för öronen. Men livet är inte bara Tommy Körbergs greatest hits. Ibland gör det gott att konfronteras med en blåsvägg stark nog att försvara Sparta. Sedan, Mats Garbergs kaxiga sax som ledsagar oss i det vackra temat. Peter Dahlgren, Dan Johansson och Adam Forkelid sätter sina fingeravtryck. Solisternas insatser ackompanjeras med allt från patenterade fusiongrooves som skulle gjort Weather Report stolta till försiktiga antydningar. Kontrollen över dynamiken är total. Vi snarare tonar in och ut ur olika miljöer än byter solister som improviserar på en låt. För den som tvingas välja en särskild upplevelse att minnas från kvällen så är detta en självklarhet.
Sedan det här med Jesse James. Den banala marschrytmen som är drivet i den ursprungliga låten. Ska den nu accentueras och göras till finsväng i något sorts nervöst försök att vara bättre, mindre industriell, organisk? Nej. Bandet häver till sist med full kraft ur sig denna vackra ackordföljd helt i linje med originalets monotomi. Kan det vara så att gänget visst besitter förmågan att älska pop på samma sätt som ett tvätäkta snöre? Vem vet? Vem bryr sig? Musik är musik. Det är en ynnest att få uppleva den.