Koret är suggestivt upplyst i blåaktiga och rosa nyanser och rökmaskinerna puttrar frejdigt på i den synnerligen välfyllda Domkyrkan.
Beror folktillströmningen på att Burträsksextetten Context uppnått stjärnstatus inom vad man grovt förenklat skulle kunna benämna ”kristen musik” ,eller har förhandssnacket väckt folks nyfikenhet?
Ingen aning.
Förväntningarna känns under alla omständigheter kyrkrumshöga. De infrias också, ska det visa sig.
Inte så att gruppen bjuder på några spektakulära musikaliska överraskningar. Och visst finns här ett antal stilelement -”blöta” trumljud, åttiotalsklingande gitarreverb och några litet för mjuka synthmattor – som jag under andra omständigheter skulle haft svårt att fördra. Men sånt känns som petitesser. För i Contexts musikaliska vision finns en värmande kraft som är svår att motstå oavsett om man väljer att tro eller inte.
André Malmen, Lisa Larsson och Jenny Löfvenius Wahlberg ställer omgående sina aktningsvärda röstresurser i gåshudens tjänst och uppnår snart full verkshöjd i en underbar tolkning av Ratata/Frida-klassikern Så länge vi har varann , som följs av ett antal välkända så kallade ”anthems” som i ett mer sekulärt och mindre brandvarnarkänsligt sammanhang skulle belönats med åtskilliga tändare i luften.
Allt sammanlänkas snyggt av Malmens filosofiska funderingar kring livets och de mänskliga relationernas mysterium , där tron hela tiden finns närvarande men inget skrivs besökarna på näsan.
Nämnas bör även att Lisa Larssons utspel i Curtis Mayfield-klassikern People get ready är så euforiskt att jag även här väljer att bortse från att arret blev litet väl morgonsoffehusbandsaktigt, och gruppen glänser sedan i en skönt Joe Cocker-fläskig version av With a little help from my friends .
Riktigt innerligt blir det när André Malmen byter elpianot mot flygeln för att beledsaga oss genom en stunds intim reflektion kring sorg och saknad, varpå vi kan avsluta kvällen med stjärnsnurrande discokulor och dundrande tolkningar av Lady Gagas Born this way och Van Halens Jump.
En vän som är jazz-och-improvisationsmusiker berättade en gång om sin morfar, en framstående kantor som gick bort i början av 70-talet.
I pallen till det piano familjen ärvde av honom påträffades hundratals gulnade tidningsurklipp, insändare som den store kantorn skrivit i lokalpressen om det ogudaktiga i att försöka föra in jazz och pop mellan kyrkans väggar och om de fruktansvärda straffdomar som väntade de ansvarig för dylika illdåd. Jag misstänker att såväl de högre makterna som dess jordiska representanter blivit mer försonligt inställda sen dess, och Context lär nog förskonas från posthuma straffdomar.
En fin kväll var det!