Konstmusik
Solstices
Medverkande: Molly Påhlsson, Robert Ek, Jonas Larsson, Mårten Landström, Ivo Nilsson, Pétur Jónasson, Brusk Zanganeh, Mina Fred, Nikolay Shugaev, Martin Wingate.
Resonans, Studio Acusticum Piteå, Black Box
Att spela ett 75 minuter långt musikaliskt verk i kolsvart mörker kan inte vara enkelt. Ändå är det just den uppgiften Norrbotten NEO tar sig an när de öppnar konstmusikfestivalen Resonans med att framföra Georg Friedrich Haas ”Solstices”. Aldrig har Acusticums konsertlokal ”Black box” levt upp mer till sitt namn.
“Solstices” är ett mångfacetterat musikaliskt verk. Det öppnar både lekfullt och atmosfäriskt med rörelser mellan olika harmonier. Det är stundtals atomiserat och splittrat, men aldrig alienerat eller förfrämligat. Det finns en genomgående samhörighet i styckets första halva. Ingen stämma vill lämnas ensam utan trevar sig fram, som för att skjuta mörkret ifrån sig och klamra sig fast vid någon annan. Här finns ingen makthunger, ingen iver för hierarkier, ingen våldsamhet. Musiken rör sig mellan harmonisk instrumentalism och soniskt måleri, som en film utan bild. Det är både lekfullt och absurdistiskt, skört och gripande, tjattrigt och melankoliskt. Fullt av liv.
I den andra halvan kommer chocken. Rummet förvrängs, ljuden växer okontrollerat och kommer nära, kaoset tilltar och kulminerar. Det är stundtals jävligt obehagligt, en skräckfilm i ljud. Om inledningen var en nedtonad dramafilm om slitningar och gemenskap så är den andra halvan en psykologisk thriller med inslag av skräck, en David Lynch-film i ljud. Detta är inget för svaga hjärtan. Kalla kårar dryper efter ryggen där jag sitter där i mörkret. Jag har inte varit så här rädd sen jag såg ”Sjätte sinnet” på bio i 4an.
Under hela den här tiden är det lätt att glömma bort att Norrbotten NEO faktiskt lyckas med konststycket att oklanderligt framföra detta verk i totalt mörker. Jag lever mig in i musiken och glömmer samtidigt hantverket. Det är naturligtvis precis detta som varit Haas avsikt – att koppla bort den visuella och tekniska delen av musiken till förmån för musiken i sig själv. I detta lyckas han med att skapa ett dynamiskt, organiskt, psykologiskt och mycket mångsidigt musikaliskt verk som växer av egen kraft i det mörker det bebor. Det är spännande, roligt, oväntat och skräckinjagande.
Vilken plats ”Solstices” kommer att bevärdigas i den konstmusikaliska kanon lämnar jag till andra att bedöma. Vad som däremot står klart är att det är ett verk som ruskar om. Lika klart står också att Norrbotten NEO åter lyckats överträffa sig själva med en prestation och ett framförande som jag sent kommer att glömma.