Konserten inleddes med en historisk tillbakablick till 1808–09. Sverige förhandlade med Ryssland om var gränsen skulle gå efter kriget, då Sverige blev av med Åland och Finland. En efter en förde gruppens medlemmar historien framåt. Vid Kalix skulle den nya gränsen gå, tyckte ryssarna. Vid språkgränsen, föreslog svenskarna. Och så blev det en kompromiss däremellan, vid Torneälven.
Det är därför det talas meänkieli i Sverige idag, ett språk som fick ställning som minoritetsspråk år 2000.
Meänkieli har en stark sångtradition och sången är det bärande instrumentet i gruppen, berättade sångerskan Susanne Rantatalo för publiken.
– Det är inte så farligt om ni inte förstår. Sångerna handlar om olycklig kärlek, flicka som inte får pojke, pojke som inte får flicka, flicka som inte får flicka och pojke som inte får pojke. Blir det någon förändring så säger vi till, sa hon och lockade åhörarna till skratt.
Olycklig kärlek och det allvarliga anslaget till trots var det en sprittande glad musik som fyllde Lilla salen i Kulturens hus i Luleå. Mest fart var det i glädjens humppa - Ilon Humppa – som fick det att gunga i salen mot slutet av konserten.
Att gruppen hade roligt och trivs på scen var tydligt. Erling Fredriksson dansade med sin kontrabas, Jan Johansson spelade dragspel och sjöng så småningom solo med sin raspiga stämma. Stämmorna virvlade genom salen och landade hos en förtjust publik.
Mest, bäst och fylligast var Susanne Rantatalo, vars stämma bar i både snabba och lugna låtar, och som sjöng sin egen rytmiskt gungande Kaunisvaara och Erling Fredrikssons Iskungen med en känsla som gick direkt till hjärtat.
Jord hävdar rätten till sitt språk och sin kultur, men bjuder samtidigt in alla andra, som i Meän maa, som handlar om att det här är både vårt land och ert, att det är dags att riva gränserna och sjunga tillsammans.
Det kan ju bero på mitt eget finska ursprung att jag kände mig så hemma i kvällens repertoar, men det kan också bero på att gruppen är bra på att bjuda in, att få publiken att känna sig delaktig, och att den glädjen som finns där på scen hittar vägen till lyssnarna.
Så det var inte konstigt att det när konserten var slut begärdes fler extranummer än vad gruppen förberett.