ROCK
TOM PETTY AND THE HEARTBREAKERS
Hypnotic eye
(Warner)
Betyg: 3
Bästa låt: Fault lines
Att sätta Tom Petty and The Heartbreakers senaste album Hypnotic eye under lupp är som att begagna sig av den slitna "glaset är halvfullt eller halvtomt"-liknelsen. Den som förfäktar att det låter stundtals tråkigt, fantasilöst och, ja, gubbigt kan nämligen inte påstås ha fel. Men det kan inte heller sägas om den som tycker att det här faktiskt är en samling välskrivna låtar och ett hantverk som skvallrar om att 63-årige Petty fortfarande bryr sig.
Den som blundar och lyssnar kan kanske föreställa sig hur Billy Gibbons i ZZ Top och Tom Waits gitarrspelande vän Marc Ribot stått och huttrat i regnet utanför Tom Pettys studio, för att sedan bli insläppta och uppmickade. Här finns en hel del tunggungande bluesriff och jamande munspel.
I grund och botten låter herr Petty och hans Heartbreakers som de alltid gjort. Men det känns å andra sidan inte som att de har något ansvar att förnya sig.
Eller snarare, den som väntat sig att det skulle låta annorlunda bör skärpa sig.
Patrick Stanelius TT
POP
JENNY LEWIS
The voyager
(Warner)
Betyg: 3
Bästa låt: She's not me
Amerikanska Jenny Lewis, med bakgrund i indiebandet Rilo Kiley, ger ut sitt första soloalbum på sex år. The voyager är oförarglig, stundtals lätt countryinfluerad pop om relationer. Tänk lite Emmylou Harris.
I sina bästa stunder är det medryckande, i sina sämsta stunder känns det en smula... Gubbigt? Men oftast är det bara lite lagom ljummet sådär. På ett trevligt sätt. Något att slumra till i sommarbrisen. Vilket kan tyckas ironiskt, eftersom sångerskan själv tampats med sömnlöshet.
Bäst är She's not me, med en refräng som påminner lite om Tom Pettys gamla Free falling, en fin bit om om en gammal bortslarvad kärlek som gått vidare med någon ny.
Therese Lindström TT
HIPHOP
SHABAZZ PALACES
Lese majesty
(Sub Pop)
Betyg: 3
Bästa låt: ...down 155th in the mcm snorkel
Shabazz Palaces var den första hiphop-gruppen som fick kontrakt med det ikoniska skivbolaget Sub Pop. Det var 2010. Två ep:s och ett debutalbum senare fortsätter Ishmael "Butterfly" Butler och Tendai "Fly Guy 'Dai" Maraire att utforska hiphopens gränser genom att blanda upp rap, jazz, och ambient med elektroniska post-rocksmelodier.
På Lese majesty skapar ekon, rymdsyntar och reverb en psykedelisk atmosfär som förstärks av ett flippat science fiction-tema. Stundtals är låtarna ofokuserade, de generöst tilltagna 18 spåren hade kunnat trimmas rejält. Till skillnad från Digable Planet-rapparens klassiker Rebirth of slick (cool like dat) känns inte Butterflys flow lika nyskapande 2014 som 1992. Och precis som med cLOUDDEAD och Anticon-kollektivet slår experimentlustan ibland över i flum och skitnödighet.
Samtidigt: det är sjukt kul med artister som går loss på sin genre. Butterfly är inne på sitt tredje årtionde som artist och fortsätter blåsa rätt ut i rymden som en galen astronaut. När Shabazz Palaces hittar nya solsystem är de lysande, nyskapande, och trots en del outhärdliga pretentioner ett välbehövligt avantgarde inom en genre som drivs framåt av sina innovatörer.
Joachim Sundell TT
ROCK
THE RAVEONETTES
Pe'ahi
(The Beat Dies/Universal)
Betyg: 2
Bästa låt: Sisters
När danskarna i The Raveonettes debuterade 2002 med minialbumet Whip it on var de visserligen inte särskilt originella men de lät i alla fall tufft. Sedan dess har Sune Rose Wagner och Sharin Foo bara blivit sämre, utan att egentligen ha blivit dåliga. Att lyssna på The Raveonettes är ungefär som att lyssna på Robyn eller någon annan radiomusik fast med elgitarr i stället för Logic Pro. Det är snyggt och smart men också poänglöst.
Pe'ahi, som de bleka danskarna rimligt nog döpt efter en surfspot på Maui, är The Raveonettes sjunde album och släpptes utan förvarning i förra veckan.
Precis som vanligt får vi supermycket reverb, superdistade gitarrer och supersöta melodier. Och precis som vanligt känns musiken inte alls.
Linus Brännström TT