Musik
Christian Lindberg & Roland Pöntinen
Festspelen i Piteå, dag 4
Studio Acusticum, tisdag 15 juni
Två skamlöst begåvade klangleverantörer som under denna tid gått från underbarn till veteranvirtuoser men fortfarande har åtskilligt av busgrabbar kvar i sig. Något som visas med besked under en glimrande jubileumskväll där duon lekande lätt tar sig an såväl anrika klassiker som nyare egenkomponerade alster och mellan varven spänstigt spurtar ut ur och in i lokalen. Det är liksom bara äppelknyckarbyxorna som fattas.
Kvällen inleds med att den dynamiska duon värmer upp vår öronmuskulatur med en sprittande tagning på Rossinis - lindrigt talat välbekanta - ouvertyr till Wilhelm Tell, rymmandes allt från stumfilmsfarsartad action till melankolisk självförsjunkenhet, godmodigt lunkande och pastoral romantik. Därefter får vi avnjuta uruppförandet av Pöntinens egna, störtsköna ”L’heure bleue”. Som en lyrisk, lätt förryckt korsning mellan Quincy Jones’ ”The midnight sun will never set”, Ravels och Debussys pianoklangvärld och nyare, mer orosfyllda tongångar. Stilla pianoklink och barska trombonharklanden, turbulent pianoklonk och lugna trombonsvep om vartannat. Som isflak flytandes i en älv en vårkväll efter islossning. Läckert är bara förnamnet.
På detta följer ett ”spansk-franskt” segment bestående av två välkända franska tonsättares försök att fånga det ”genuint spanska”, först Debussys ömsom inåtvänt poetiska, ömsom bryska preludium ”La puerta del vino”, därefter en på dynamik sprängfylld tolkning av Bizets snirkliga Carmen-svit. Där, liksom med inledande Wilhelm Tell-ouvertyren, påminns jag än en gång om vikten av att få beskåda det söndertjatade, i reklamfilmer, mobilsignaler och allsköns andra sammanhang ständigt figurerande musikaliska allmängodset i helfigur, på riktigt, liksom upptäcka det på nytt. Det gör också något med musik när större ensembleverk omstöps till duostycken. Saker blir uppförstorade, mer stiliserade, dynamiken och känsligheten förstärks i en ständig balansgång mellan humoristisk distans och känsloladdat allvar.
Efter pausen får vi så lystet glupa i oss av Lindbergs egenkomponerade ”Black hawk eagle”, ett synnerligen välsmakande stycke örongodis rikt på pianodaller, högstämda trombonklanger och rytmiskt turbulenta partier. En lyrisk höjdpunkt i det lilla formatet uppnås senare när Pöntinen drillar sig igenom två av Sergei Rachmaninovs preludier, varpå de spänstiga jubilarerna tar sig an den maratonuppvisning de kröner sina fyra decennier av klangligt partnerskap med, en lika magnifik som svettdrypande duofiering av Tjajkovskijs ”Nötknäpparen”. Imponerande.
”Så härligt att få höra applåder igen” hör jag en besökare säga efteråt. Visst är det så. Mitt på livemusik svultna lyssnarjag kan bara instämma. Och denna jubelkväll var sannerligen värd en applåd.