Det är inte varje dag som stora salen i Kulturens hus fylls av människor som gått man ur huse för att njuta av marimba. Men i fredags var det alltså dags. Vi har lovats en förtrollad afton med kompositioner från sent 1800 eller tidigt 1900-tal. Instrumentet marimba är svårt präglat av våra associationer. Allt från barns leksaksinstrument till filmmusikens klyschor. Det här är ju ljudet som berättar för oss att vi har hamnat i djungeln. Eller möjligen under vattnet. Det är väl upplevelsen av att själva träet hörs. Något som egentligen gäller samtliga närvarande instrument på scenen denna kväll. I Daniellla Ganevas händer vidgas våra vyer, självklart går det att berätta fler saker än Hollywoodsagor från savannen.
Hon äntrar scenen ensam och sätter tonen för kvällen när hon spelar en bit från det verk Claude Debussy dedikerade till sin dotter. Leksaksassocisationen är kanske inte helt fel ändå? Tankar på ett vindspel som darrar i vinden en höstkväll dyker upp under första satsen i Konsert för marimba och stråkar. I andra satsen darrar vindspelet på en veranda i New Orleans. Det måste vara det dansanta basriffet som gör det. Det hela är synnerligen eldigt, på tal om klyschiga associationer. Vår solist för kvällen river huset och bjuder på extranummer, en spröd korall.
Lagom till kaffet badar den norrbottniska himlen i en sprakande röd och exotisk solnedgång. Vi har blivit förtrollade av långa stråk och målande fyrklanger. Efter pausen säkerställer kammarorkestern att pilen som Amor siktade mot våra bröstkorgar verkligen gick rätt igenom med hjälp av Arnold Schönberg. Det är hans tidiga Verklärte Nacht, inspirerad av dikten med samma namn (vi får höra den också) som spelas. Vi stannar kvar i sentimentet på verandan, i solnedgången. Visst fungerar det enligt plan. Inte en död sekund (våra hjärtan blöder teaterblod). Inte ett öga torrt (vi gråter krokodiltårar). Ljudet av vibrerande trä har återigen placerat oss i den storslagna Hollywoodproduktionen om vårt liv.