Med anledning av Alla hjärtans dag bjuds publiken på illröda gelehjärtan i foajén utanför Stora salen, och visst var hjärtat, denna förunderliga och sällsynt slitstarka muskel, i allra högsta grad närvarande i Kammarorkesterns spänstiga och sprudlande musikaliska triptyk, vilken inleddes med Symphonic suite från 1940, av den i sin amerikanska samtid betydelsefulla, men utanför USA beklagligt okända Marion Bauer (1882–1959) Ett eklektiskt stycke som kanske kan betecknas som senromantiskt, med orkesterstråkar svällande som varmluftsballonger, och med hjärtskärande vemod och romantisk pastoral i ypperligt väl avvägda doser.
Synnerligen fascinerande, och ett perfekt förspel till ”kanske den mest romantiska av cellokonserter”, som den kallas i programhäftet, Robert Schumanns första dito, opus 129, skriven under två veckor 1850 men ej framförd förrän ett decennium senare, fyra år efter tonsättarens död. Och oavsett hur man nu ska kunna mäta sånt är det onekligen fråga om ett högeligen romantiskt och passionerat alster, som med sina form- och – känslomässiga kringelkrokar inte bara ställer duktiga krav på musikerna ur virtuositetshänseende utan också måste kunna exekveras med en rejäl dos passion. Något vår spetskompetenta nordsvenska kammarorkester klarar med närmast olympisk bravur, med särskilt bragdguld till gästande cellofantomen Jakob Koranyi.
I styckets fängslande spel mellan instrumentröster – mellan den vresigt sorgsna, grubblande cellon och stråkarnas finlir, då och då avbrutet av blåsets högstämt sammanbitna inlägg, eller i de dynamiska kontrasterna mellan massiva stråk- och blåsattacker och lågmält subtila partier, finns en fascinerande nyansrikedom; romantiskt, japp. Ibland överraskande modernt. Och en sannskyldig tonfröjd från början till slut.
Efter pausen avslutas kvällen med Beethovens andra symfoni från tidigt 1800-tal, det sista av tonsättarens tidiga verk i skarven mellan wienklassicism och romantik. Om Schumanns cellokonsert blev kvällens öronöppnare och känslomässiga höjdpunkt för undertecknad blir detta något förbisedda verk en orgie i kompositoriskt buller och bång, en musikalisk katt-och råttalek fylld av snabba drillar, massiva olycksbådande sjok och sirligt romantiska partier där tonerna liksom nigande dansar fram. Långa, massiva applåder med jubel och stampanden till orkestern och förträffliga norska gästdirigenten Cathrine Winnes, som höll samman styrkorna med ypperlig precision och och – just det – en rejäl passion.