Kalaskyrkan i Stadsparken och Domkyrkan under Hamnfestivalen är ett trevligt litet vattenhål dit stadsfestbesökarna, troende eller ej, kan ta sin tillflykt när myllret av karuseller, lyckohjul, langos och popcorn blir litet för mycket. Lördagskvällens presumtiva dragplåster, gospelprofilen Maria Nordenback-Kress, har tvingats ställa in på grund av sjukdom, med påföljd att countryrockbandet CountryWoods kavlar upp ärmarna och avverkar två konserter under kvällen. En applåd för det! Sextetten förmedlar sitt kristna budskap i en bastant blåjeansrockig musikalisk dräkt som i ärlighetens namn känns aningen trist, som vore de ett habilt coverband från en företagsfest. Det tar sig så småningom när gruppen går loss i ett knippe varmt lyriska Emmylou Harris-tolkningar, av vilka ”All that you have is your soul” imponerar med vacker stämsång och ”All my tears” är en gåshudsmässigt tillfredsställande historia, men på det hela taget förmådde inte gruppen engagera tillräckligt för att jag skulle vilja höra dem ännu en gång samma kväll.
Då blir jag desto mer begeistrad över det somrigt stämningsfulla program som flöjtisten Malin Trast och pianisten Staffan Sandström bjuder på i Domkyrkan och som inleds med dramatiskt svallande flygelklanger och en ystert svirrande flöjt i första satsen ur Gabriel Faurés ”Sonat i A-dur op 13”. Litet senare får vi oss till livs mer fransk 1800-talstonkonst av högsta kaliber i form av ännu en Sonat i A-dur, av Faurés föregångare César Franck. Som att sitta vid ett fönster en högsommarkväll när gardinen fladdrar lätt och en trädgårds myriad av dofter strömmar in i rummet.
Dessa franska delikatesser varvas med två alster av en av den svenska musikens stora genreöverskridande personligheter, Björn J:son Lindh. Hans ”Sommarpsalm” är alltigenom ljuvlig och även om paradnumret ”Brusa högre lilla å” kan tyckas på gränsen till söndertjatat vid det här laget vet jag inte så många stycken som lika fullödigt fångar essensen i en svensk sommar.
Kvällens stora överraskning, som genererar duktigt med pluspoäng i min bok, är att duo Trast-Sandström haft den ypperliga smaken att i programmet inkludera ett litet djärvare samtida stycke, Lowell Liebermanns tekniskt krävande sonat för flöjt och piano från 1987. Här förenas på ett sällsamt suggestivt vis modernt tonspråk med melodisk finess, och att följa den dynamiska duon på deras strapatser från det nästan ohörbara till tordön, magma och krevader är en andlös upplevelse. Tack och bock! En lyriskt vibrerande tolkning av Astor Piazzolas ”Libertango” får därefter avsluta en fin stund varpå vi med nya krafter än en gång kan ta oss an folkvimlet, maten och tivoliattraktionerna.