C.S. Lewis i Kan man vara kristen (1942) ger sin bild av den grundläggande kristendomen: som är vad den är och var vad den var, antingen jag gillar den eller inte. Många författare efter honom landar där, i ett förbiseende av vad som döljer sig i det som påstås vara sant. Och Jesus i forskningens ljus har inte ändrat så mycket på det. Som den centralgestalt han är i Västerlandets historia har det spekulerats oavbrutet. Vem var han? Tandlös och analfabet, som i Jonas Gardells bok om Jesus? Samma person som Paulus, som i Lena Einhorns bok om Damaskus? En helbrägdagörare och yrkesexorcist (ett vanligt yrke under den här tiden), Guds son, eller Människosonen, som han själv sa? Eller bara en karismatisk nationalist och revolutionär med en helt egen agenda som blev ihågkommen på grund av att Paulus lyckades med sin mission?
Religionsforskaren Reza Aslan har väckt uppståndelse med sin bok om Jesus, Upprorsmakaren, och mest i USA där en intervju med författaren i den konservativa tv-kanalen Fox News ledde till en försäljningssuccé. Programledaren kunde inte förstå varför Aslan som troende muslim intresserade sig för kristendomen. Inte ens Aslans svar: Jag har doktorerat i religionshistoria och studerat kristendomens ursprung i två decennier, gjorde programledaren nöjd, som flera gånger upprepade att Aslan är muslim. Aslan placerar nämligen Jesus i det Gallien som var ockuperat av den romerska stormakten som under århundraden varit ett drivhus för revolutionär verksamhet. Jesus upprepade bara vad de fanatiska seloterna (som gjorde uppror mot skattskrivningen) predikat i åratal.
Det äldsta omnämnandet om den historiske Jesus, utanför Nya Testamentet, finns hos historikern Flavius Josefus, död år 100 e.Kr. Många andra texter har utplånats, och andra ”snyggats” till för att tona ner att Jesus, liksom resten av galiléerna, såg sig tillhöra ett helt annat folkslag än resten av judarna i Palestina och att han uteslutande var engagerad i sina judiska bröders öde. Många aspirerade på Messiastiteln, både före och efter Jesus, och att just han från Nasaret skulle ha varit den fredsstiftare eftervärldens kristna gjort honom till, är för Aslan en fabrikation från början till slut. Någon pacifist var denne Jesus inte: Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd.
Den som läst Jonas Gardell, Lena Einhorn eller Sören Wibeck och deras olika perspektiv på Jesus är rätt härdad. För en svensk är Upprorsmakaren inte epokgörande. Det som däremot är ovanligt är den inkännande beskrivningen av miljö och romersk politik och i den betydelsen kanske den mest radikala bok som getts ut i ämnet Jesusforskning. Att sätta in Jesus i sitt rätta sammanhang, det vill säga som en produkt av den tid han levde i, avslöjar att moderna kristnas uppfattningar om Messias är totalt främmande för tusenåriga judiska skrifter och tänkesätt. Jesus som Gud förkroppsligad är enligt Aslan en kristen efterhandskonstruktion, precis som berättelsen om Johannes döparen som mer låter som en utbroderad folksaga.
Varför sagan fortlever? De fattigas situation (då som nu) är den springande punkten. Aslan utvecklar tyvärr inte den sociala aspekten, inte mer än att människor i alla tider längtar efter Guds rike som aldrig kommer. Men romarriket var ekonomiskt och politiskt svagt där pesten spred sig och människor hade behov av sammanhang och social gemenskap. Det är så brödraskap tar form.