När Norrbotten Big Band under Vellu Halkosalmis ledning hyllar ikonen Quincy Jones är det upplagt för en kväll så stilfull att även gåshuden tycks skräddarsydd. Här finns störtsköna stompigheter som ”Boody rumble”, en rytmiskt häftig sak med precisionen hos en kypare som bär en svajande jättetrave med tallrikar oskadda genom en stimmig restaurang, och bland de lyriskt läckra balladerna märks såklart ”The midnight sun will never set”, den välbekanta hyllningen till det nattliga solskimret över lappländska vatten, liksom alltigenom ljuvliga ”Quintessence” och cocktailjazzhöjdaren ”For Lena and Lennie” där Adam Forkelids pianoklanger klirrar som isbitar i ett drinkglas. Och ingen Quincy Jones-tribut vore fullständig utan den i sin banala klämmighet oemotståndliga ”Soul Bossa Nova”, hoptotad på en kafferast och Quincys i särklass mest spelade låt, inte minst tack vare Austin Powers-filmerna.
Vellu Halkosalmis underhållande anekdoter ger inblick inte bara i konsertprojektets tillkomst utan också i Quincys bitvis turbulenta karriär, som höll på att ta en ända med förskräckelse när han med sitt storband 1960 gav sig ut på en på grund av Algerietkrisen synnerligen kaotisk europeisk odyssé som fick ett abrupt slut i Åbo där en hotelldirektör stämde Quincy för att Phil Woods’ hund bajsat på ett hotellrum. Gravt skuldsatt och snudd på suicidal lyckades Quincy Jones genom ett lån forsla hem musikerna till USA, varefter hans långa väg mot framgång kunde ta sin början. Resten är, som det brukar heta, historia.
En kvintessentiell kväll! Eller ska vi säga Quincyssentiell?