Cecilia Persson hör onekligen till vårt norrbottniska storbands mer frekventa gäster; som pianist i Paavo och Lina Nyberg Band har hon genom åren låtit sitt skulpturalt undersköna spel smycka ut flera inspirerande storbandssamarbeten, men när hon under lördagskvällen än en gång gästar NBB är det i egenskap av hustonsättare och dirigent av de egna, purfärska alstren. För de pianistiska trollkonsterna svarar istället begåvade Alexander Zethson, som tillsammans med Nils Ölmedal på kontrabas, Peter Nilsson på trummor och storbandets sedvanliga kader av monsterblåsare deltar i ett drygt timslångt och oupphörligt stimulerande perssonskt omstöpandet av storbandsformen.
Redan i inledningsnumret Lulu slås tonen an med en serie pistolskottsskarpa orkestrala utbrott följda av på samma gång vildsinta och subtila klangeruptioner som visar på storbandets potential som ensemble för nutida konstmusik. Jazzens stilelement modifieras gång på gång med stor djärvhet utan att det hela någonsin slår över i det alltför torrt intellektuella och uträknade.
Ofta är det som befann vi oss på en musikalisk byggarbetsplats där blott rummens konturer ännu kan skönjas, eller varför inte i en kulissvärld där former och vinklar snabbt kan förskjutas, som i den läckra Furioso där ett gång efter annan avbrutet storbandsgung korsas med en säregen klanglegering mellan slagverk och den molnlikt dallrande blåskroppen. Det är ett svettigt precisionsarbete orkestern utför, en musikalisk fickparkering mitt i rusningstrafiken som inte åstadkommer minsta skråma på lacken.
Flera av styckena anknyter på ett underhållande sätt till konsertens spelplats – Lulu (”östligt vatten”) är såklart det samiska namnet på Luleå, och den trolskt lekfulla Notmyran – där en liten folktonanstruken melodi körs genom åtskilliga komplexifieringsfilter – har fått sin titel efter en plats på Brändön. I ett annat stycke gestaltas stadsbranden 1887 med dess sammelsurium av eldslågor, flyende människor och klämtande klockor.
Här finns också en rörande lyrisk hyllning till en av den svenska jazzens största ikoner, den häromåret bortgångne pianomästaren Bengt Hallberg, och avslutningsnumret ”En by, om än skön” (syftar på Linnés omdöme om Luleå vid besöket 1732) är en veritabel orgie i maxat klangutforskande där orkesterskutan stävar fram på saltstänkta tonvågor under mäktigt orosfyllda cumulusmoln. Stormande applåder från ett knökfullt auditorium för detta lyckade kompositörsresidens, som flyttade NBB ytterligare några tuppfjät framåt ifråga om storbandsmässigt nytänk. Mer sånt, tack!