Konsert
Norrbotten Big Band möter Martin Sjöstedt
Tid och plats: Kulturens hus Lilla sal lördag 23 april, två timmar inklusive paus.
Det började med en hyllning till bortgångne Oscar Peterson-influerade jazzpianisten Mulgrew Miller – ett stycke klassisk rytmbaserad storbandsjazz åt slowfox hållet. Men redan i nästa låt, Duke Ellingtons ”Take the Coltrane” med sin smygande snygga inledning där sektion för sektion slogs in drog Robert Nordmark på tenorsax loss i ett sprakande solo. Ett stycke fött ur ett unikt samarbete mellan två jazzikoner från olika tider; The Duke och John Coltrane.
Martin Sjöstedts komposition ”Tengtones” bjöd på ett lika lyhört som sammetslent samspel mellan Håkan Broström på sopransax och Dan Johansson med sin mjukt klangfulla ton på flygelhorn. Pandemin satte P för Martin Sjöstedts planer på att fira bebopens store son Charlie Parker till hundraårsminnet av hans födelse 1920 i Kansas City. Så bättre sent än aldrig framfördes nu hans ”Donna Lee” – eller var det Miles Davis som snodde låten från The Bird undrade kvällens värd Martin Sjöstedt som frikostigt bjöd på anekdoter. Det blev en rak och krusidullfri tolkning inklusive några dissonanta ackord och Sebastian Ågren på trummor tog chansen att visa vad han kan.
Och precis innan paus, skulle det visa sig, kom aftonens höjdpunkt; den melodiskt sköna ”Yakhal Inkomo” av Winston Mankunku Ngozi. Och Mats Garbergs stilfullt flödande tenorsax kontrasterade spännande mot Jacek Onuszkiewicz sordinförsedda trumpet med sin alldeles egna ton, som om inte de snygga melodislingorna hade tagit överhand hade kunnat leda tankarna till en Kalle Anka i målbrottet. Musikaliskt fanns tydliga ekon från ”Karl Bertil Jonssons julafton” samt ett par slingor från Pharoah Sanders. Det var mäktigt, det var förföriskt och applåderna gav ett tydligt kvitto. Låten finns på både Youtube och Spotify om ni nu blev lika förälskade som undertecknad.
Efter paus fick vi höra Martin Sjöstedts egen ”Intervals” med i vanlig ordning snyggt solospel från Håkan Broström men även från basisten Petter Olofsson förutom porlande synkoper från Sjöstedt själv på piano. Johnny Greens ”Body & Soul” tillhör tveklöst standardnumren på jazzhimlen. Dan Johansson på flygelhorn och Kristian Persson på trombon hade solon där pianot låg som ett gnistregn i bakgrunden ihop med basens dovt pumpande hjärtslag. Snyggt. Rentav elegant.
Före extranumret fick vi oss en intressant tur till tangons Argentina med ”El Bueno”. Och hur ofta händer det inte att när svensk jazz bryts mot exempelvis sydamerikanska harmonier så uppstår något spännande. Extranumret blev Abdullah Ibrahims välkända ”The Wedding” som trots Dan Johanssons klanderfria solo blev aningen sött och smetigt för min smak. Inte ens ventilbasunernas friskt dissonanta flerstämmighet hjälpte.
Publiken var på gott humör och fick till och med beröm för sina applåder. Men själv hade jag nog önskat en mer tematiskt sammanhållen konsert och varför inte med utgångspunkt i det utrikiska, från Sjöstedts alla utflykter till fjärran länder, såsom Sydafrika och Argentina. Det var där det brände till.