Lördagens musikaliska triptyk inleds tassande med att domkyrkans vokalensemble under Monica Wasbergs ledning tecknar ett porträtt av våren genom tonsättare som Grieg, Knut Håkansson, Oscar Lindberg och David Wikander. Onekligen stämningsfullt, om än något förutsägbart i sammanhanget och utan de riktigt gåshudsframkallande ögonblicken.
Då blir jag desto mer exalterad av Markus Warghs lystna härjande med domkyrkoorgelns tangenter och pedaler i en till en början hummande och viskande improvisation kring valborgsklassikern Vårvindar friska som snabbt övergår i ett sjövilt myller, där spröda flöjtlika klanger går i närkamp med mullrande tordön och den välbekanta folkmelodin ideligen störtar ner i tonala bråddjup ur vilka den lika snabbt letar sig upp.
Att så smidigt kuppa in samtida tongångar i en konsert av detta slag ger onekligen pluspoäng i min bok, och Warghs konstfärdiga orgelhantering gör mig spänd av förväntan på hur han och hans bjässe till instrument därefter ska klara av att bära en hel kammarorkesters ok i orgelversionen av Lars-Erik Larssons Förklädd gud, baserad på Hjalmar Gullbergs dikt om den gudom som kan dölja sig i den mest anspråkslösa jordiska skepnad.
Med beröm godkänt, visar det sig, även om inledningen känns en smula trevande, främst genom den visuella distraktion som uppstår när såväl solister som kör samlats på orgelläktaren medan förträfflige recitatören Börje Ekström står ensam i koret.
Men det tar sig. När vi kommer till den musikaliska gestaltningen av hur den förklädde guden Apollon ”utan klagan utför sin jordiska plikt” dundrar orgeln ödesmättat som en orkester i fickformat, och när anrättningen sedan toppas med Erik Stålbergs mäktiga baryton är det bara för gåshuden att casha in; det knottrar på duktigt genom det påföljande rytmiska partiet - där kören stävar fram som ett slagskepp över orgelvågorna – för att sedan nå en känslomässig klimax i det strama och mollstämda parti där Carina Stenbergs sopran och en orosmättad orgelstämma går hand i hand genom ett landskap där kören kastar den ena skuggan mer olycksbådande än den andra. Varpå det hela kan mynna ut i en trösterik final där orgeln, kören och solisternas stämmor flyter in i varandra som färgerna i en akvarell. Ton- och ordkonst av stort och tidlöst slag, oavbrutet gripande i sitt humanistiska patos och utmärkt framförd av en ypperlig samling klangleverantörer med särskilt hedersomnämnande till Markus Wargh och hans mångpipiga vidunder till instrument.