När New Directions Festival nu går in på sitt fjärde verksamhetsår känns det som att detta nytänkande projekt på allvar börjat hitta sin form. Basen är länets egna resurser ifråga om ensembler och musikaliska löshästar, ändå finns här inte spår av inskränkt lokalpatriotism. Tvärtom är utblickarna vida hos en festival vars karaktär kan ringas in i invigningsverket "Make a fish come true" av Kristin Boussard, där en kvartett framför musik som utifrån vissa riktlinjer styrs av akvariefiskars snabba och nyckfulla rörelser.
Det handlar om något på samma gång lågmält och spektakulärt, och ett lustfyllt ifrågasättande av föreställningar som ännu tycks plågsamt förhärskande , inte minst den tröttsamma dyrkan av tonsättargeniet. För vem gör egentligen musiken? Tonsättaren? Musikerna? Fiskarna? Eller ta ”orgelappen” Oregano med vars hjälp även novisen kan skapa skön tonkonst på Acusticums orgelbjässe, ännu ett exempel på hur interaktiv teknik och element av slump och lek ändrar spelreglerna.Får det gå till så, grymtar kanske vän av – ja, vän av vadå? Ordning? Klassisk genikult? ”Konst” som i ”kunna”? Svaret är: Tja, varför inte?
Riktigt spännande blir det när Ensemble Kondens – organisten Lisa Oscarsson och blockflöjtisten My Eklund – tar sig an fem samtidstonsättares reflektioner kring Bachs Goldbergvariationer samtidigt som de ställer upp originalen till beskådande. Lisa Ulléns tassande, väsande och fräsande "Melting point" får mina öron att spetsas, liksom när Mattias Petersson i sin variation av "Variation no 15" lyfter fram den potential för industriell tyngd Bachs förindustriella musik rymmer, med orgeltonen som framvällande lava och blockflöjten i full karriär.
New Sweden, Norrbotten NEO:s generalmönstring av ny svensk tonkonst, är i år så förkrossande att varje försök att utse en favorit känns fånigt. Lina Järnegards eruptiva "Emellanåt", stundom väcker dock min oreserverade förtjusning och det är svårt att inte ryckas med när Christian Marina kör jazzinfluenser genom ett svängigt samtidsmusikaliskt filter. NEO utgör också en viktig del i urpremiären av residenstonsättaren Sten Sandells platsspecifika intermediaverk "(b)orduna (h)eterotopia (a)custicum" där ensemblen tillsammans med Sandell själv på piano och Acusticumorgeln samt film och förinspelat ljud formar en komplex, suggestiv och oroande helhet, där musikernas förflyttningar i rummet får en stark performativ effekt.
Åtskilligt skulle kunna sägas om festivalens övriga innehåll men jag sätter punkt här, i förhoppningen om att New Directions fortsätter sökandet efter det nya, ohörda, lågmält spektakulära. Än finns form att förändra och innehåll att spetsas till. To be continued, hoppas jag.