Tommys jul, som Tommy Körbergs decemberturné benämns, är kul, men inte bara kul. Tommy själv är riktigt kul. Han slänger vitsar omkring sig som konfetti. Bakåtlutat och med galghumor ironiserar han om sina tillkortakommanden och sin hypokondri. Han skojar med publiken och får många skratt och applåder.
Men Tommys jul är som sagt inte bara kul. Den är djupt allvarsam och spänner över mycket som är svårt; självförakt, självmord, sviken kärlek, våld i nära relationer, krig, människor på flykt och maktens girighet. I texterna finns bön om eftertanke men också hopp om räddning och befrielse. Det är texter som berör på djupet och Körberg förmedlar dem också på ett sätt som tydligt visar att han menar vad han sjunger. Det är alldeles underbart och så befriande att få uppleva en julkonsert med ett sådant innehåll.
Stor del av programmet består av nyskrivna låtar eller färska översättningar av bland andra Kristina Lugn, Björn Ulvaeus och Tomas Andersson Wij. Det ställer lite krav på publikens uppmärksamhet, men den som lyssnar belönas rikligen med stoff för reflektion i juletid. Körberg gör en god sak som skakar om oss så att glittret rasar ner och det traditionella firandet av julen, så som det är idag, får ett ifrågasättande.
För vad handlar julen om? Inte handlar den om att konsumera, pynta, äta och dricka. Nej den handlar om kärlek; om att se den fattige, att hjälpa den svage, att stötta den som är ledsen, att kämpa för det som är rätt, att stå upp emot våldet. Julens ljus är en av titlarna, Gud är ett barn en annan.
Nog bjuds också på välbekanta toner och det är självklart att publiken då tänder till. Det är skönt att få vila i det bekanta. Rövarnas sång ur filmen Ronja Rövardotter får folket att börja gunga. Fattig bonddräng drar ner starka applåder och Stad i ljus får jublet att bryta loss fullständigt.
På scen finns en tolvhövdad orkester med kör som backar upp med den äran. Arrangemangen är varierande och mycket bra. Kören är helt suverän men skulle behöva dras upp en bit för att gå fram tydligare.
Så var det det där med rösten. Tommy Körbergs röst har alltid varit enastående och framkallat rysningar efter mången ryggrad. Nu är Körberg förbi pensionsålder och man kan fråga sig om rösten med åldern har försämrats. Vid en sådan fråga skulle undertecknad utbrista ”Alls icke!”. Rösten är ännu bättre än förut. Den var tidigare något klämd och forcerad, men har mognat och är mjukare och rundare utan att för den skull tappa ett uns av sitt fenomenala fokus.
Tack för din jul, Tommy!