Opera
Sylvia – en kammaropera efter Sylvia Plaths roman Glaskupan
Musik: Andrea Tarrodi
Text: Katarina Aronsson
Regi: Eva-Maria Melbye
Dirigent: Cathrine Winnes
Musiker: Molly Påhlsson, flöjt. Lucy Barker, violin. Anastasia Shugaeva, viola. Jonas Losciale, klarinett. Mårten Landström, piano. Nikolay Shugaev, cello. Daniel Saur, slagverk.
Scenografi: Marcus Olson
Studio Acusticum 4 oktober
”Jag är Sylvia” sjunger Elisabeth Leyser likt en besvärjelse i ett stålgrått scenrum i det mentalsjukhus där Sylvia för tillfället är inlagd. Boken ”Glaskupan”, Sylvia Plaths enda roman, kom ut ett par veckor innan hon tog livet av sig hemma i köket efter att noga ha tejpat för dörren in till rummet där hennes två små barn låg och sov. Året var 1963 och alltsedan dess är hon en flammande feministisk ikon, ett samtida skrik i ett USA präglat av McCarthyism och ett förminskande kvinnligt husmorsideal. Man behöver inte vara född igår för att förstå vilket smärre helvete en fri ande som Sylvia Plath levde i.
Det är Andrea Tarrodis musik som bär föreställningen. Ömsom snitsigt studsig med inslag av dixieartad jazzighet när pojkvännen Buddy och väninnan Doreen vill pigga upp och föra Sylvia tillbaka till livet. Och ömsom närmast atonal när livet och tillvaron tystnar och ångesten tassar in. Det är vansinnigt snyggt gjort och jag frös in i själen när ”mamman” gör entré till isigt glissandovässade molltoner. Den mor (styvt porträtterad av Karolina Blixt) som Sylvia hade ett milt sagt hatiskt förhållande till. Elisabeth Leyser – sminkad och klädd till stor likhet med originalet – är på scen genom hela timmen som föreställningen varar, en kraftprestation. Med sig har hon tenoren Kristofer Lundin och sopranen Lydia Kjellberg, bägge alldeles utmärkta.
Musiken under dirigenten Cathrine Winnes framförs av Norrbotten NEOs sjuhövdade ensemble. Och de spelar inte bara basfiol och flöjt med den äran. ”Dom är så jävla bra!” som Andrea Tarrodi spontant undslapp sig under ett samtal innan föreställningen. Kan bara hålla med.
Men vad är det för historia som berättas? Vad är det vi ska beröras av i den tragiska historien om poeten Sylvia Plath? Vad säger hon oss idag bortsett från att hon hade det knepigt under sin korta jordevandring? Tyvärr egentligen ingenting alls, det är ett mänskligt offer som skildras. Av den rebelliska, i sina dikter också rätt kaxiga Sylvia Plath syns intet. När Sylvia på slutet gör symbolisk sorti mässar de övriga i kör: ”Vi kunde ha gjort henne lycklig”. Rejält skuldtyngda får vi förmoda. Då vänds strålkastarna plötsligt rakt i ansiktet på publiken. Visst, ”samhället” bär skuld, mentalvården har sina brister, vi förstår. Men idag precis som då? Ett stilmässigt grepp som känns billigt och lite passé.