Musik
Anders Teglund
Restriktioner
TegPublishing
Jag hade glädjen höra honom under hans första så kallade ”hemmakonsert” i samband med albumet ”Björkris”. Fritt associativt, flödande pianospel i det hem som upplät sitt piano åt honom – och med en publik i soffor, på stolar, utmed golvet. En minnesvärd afton.
Men det var med två händer, nu denna gång endast omväxlande med vänster eller högerhanden. Varför frågar man sig? Tomas Tranströmer spelade med sin vänsterhand, därtill nödd och tvungen efter en stroke. Skälet, berättar Anders Teglund, var skräcken över att förlora en hand. Så han tar tjuren vid hornen och bjuder upp till musikalisk dans med andra handen så att säga nerkörd i fickan.
Det är musik av det meditativa slaget med dröjande toner och ackord i harmoniska byggen. Lätt att somna till och missförstå mig nu inte, det är menat i god anda, vaggvisegung för vuxna som i ”Torrt och glest”. Beroende på om det är vänster eller högerhanden som gör jobbet så färgas styckena i dovare eller ljusare tonarter. Ibland klingar det som av två händer, så skickligt spelar Anders Teglund, spännvidden i klangbilden är imponerande. Samma med ”Färgskala” som inledningsvis rymmer ekon från folkvisans värld. ”Rutiner” för höger hand är glittrigt medryckande och med ackord som verkligen känns som de ligger i vänsterhanden. Eller ”Luftspalter” där (inspiratören?) Arvo Pärt anas i kulissen.
Helhetsintrycket blir, trots fina undantag, ändå lite enahanda. Det har liksom sina svartvita skäl att ett piano är byggt för att spelas med två händer. Men spännande var det.