Att Kristallkvartetten – tillfälligt utvidgad till kvintett med tillskott av en välljudande ismarimba och diverse andra fantasieggande slagverk – fick äran att avsluta vårens aktiviteter i musikigloon på Gültzauudden kändes som ett ypperligt val, och de omkring hundra småhuttrande besökare som under lördagskvällen samlats i den färgsprakande sagogrottan föreföll nöjda med den drygt timslånga konserten, som inleddes och avslutades med ett rustikt stycke folkmusik för att däremellan bjuda på allt från ett humoristiskt ABBA-medley till Per-Erik Moraeus´ Koppången och en viss välbekant åttiotalsdänga i stilfull kammarmusikutstyrsel .
Kylan och isinstrumentens ömtålighet ställde onekligen speciella krav på musikerna , och några större tonmässiga utsvävningar blev det därför inte fråga om. Vid ett tillfälle lossnade en sträng, och instrumenten fick ideligen stämmas om, små kalamiteter som publiken bortsåg från eftersom helhetsintrycket var magiskt. I sina bästa stunder gav också de specifika yttre omständigheterna musiken en suggestivt skev och klangmässigt säregen karaktär som bjärt kontrasterade mot den sedvanliga perfektionismeni kammarmusikaliska framträdanden. Ska jag lista en personlig favorit under kvällen blir det den vemodigt ljuvliga tolkningen av Yann Tiersens filmtrudelutt Valse d’Amelie, som -parat med den lätt surrealistiska känslan av att höra dessa Montmartre-färgade valstoner i en isgrotta på 65:e breddgraden- framkallade en rejäl kvantitet gåshud som inte bara kan skyllas på minusgraderna i igloon.
Mer beklagligt var emellertid att Jan Sandströms nyskrivna Mojlis sång på grund av problem med stämningen inte kunde framföras i sin helhet; om än i stympad form var det ett subtilt, snirkligt vackert stycke ny musik vi fick uppleva, där en underskön liten melodi slingrade sig fram mellan kärvt vemodiga stråkdrag på ett, törs man kanske påstå, omisskännligt sandströmskt vis.
Tim Linhart filosoferade under kvällen kring hur det kylslagna konserthuset och dess fantastiska instrument snart kommer att smälta bort och rinna ut i havet, och hur vattnet, i dess olika skepnader, är en förutsättning för allt liv på planeten, en viktig påminnelse i dessa tider av global uppvärming och ökenspridning. Att sådana nödvändiga insikter kan förmedlas på ett sätt som får såväl turister som världsmedia att uppmärksamma Luleå är ju faktiskt inte fy skam.
Jag har fortfarande svårt att köpa påståendet att ismusiken i dess nuvarande utformning skulle utgöra en ny konstform, men som hantverk betraktad är den svår att inte imponeras och tjusas av.