Konsert
Jubileumskonsert – med extra allt
Norrbottens kammarorkester
Dirigent: Petter Sundkvist
Kulturens hus stora sal 2 september
Program: Jubileumssvit: Jan Sandström Luleå 400 år, Madeleine Isaksson Tornio - (Flows) och Anders Nilsson Piteå – ler och dansar (uruppförande), Wilhelm Stenhammar: Flickan kom ifrån sin älsklings möte. Solist: Camilla Tilling, Flickan knyter i Johannenatten Solist: Camilla Tilling, Sentimental romans Nr 1, A-Dur, op. 28. Solist: Andrej Power, Richard Strauss: Morgen! op 27:4 Solist: Andrej Power, B Tommy Andersson: Enchanted Fores (uruppförande), Pjotr Tjajkovskij: Svit nr. 4 i G-dur, ”Mozartiana”, op.61.
Kvällen inleddes med uruppförandet av tre verk – en ”Jubileumssvit” tillägnad 30-åringen Norrbottens Kammarorkester. Och Jan Sandströms hyllning till Luleå blev rena smakstarten med sina bitvis silvriga, långsamt svepande tonföljder. Smetanas ”Die Moldau” for genom skallen när Luleälven hos Sandström lika sötvattenslent förenades med havet. Därpå följde Madeleine Isakssons ”Tornio” där ömsom sprött glittrande toner varvades med mer stridbara, dramatiska passager i Torne älv. Och Anders Nilssons musik dansade och log. Jag blir själaglad av att få höra nykomponerad njutningsfull musik, musik sprungen ur vår tid. Mera sådant!
Wilhelm Stenhammars musik är bitvis förföriskt nationalromantisk. Den svenska sopranen Camilla Tilling sjöng med stark inlevelse två sånger, bland annat den folkvisevackra ”Flickan kom från sin älsklings möte” vars hallonröda läppar avslöjar henne. Därefter framfördes ”Morgen!” av Richard Strauss – skir sommarsol i violinen och skönsång från en sopran som gästat såväl La Scala i Milano som Metropolitan i New York. Sedan har det onekligen sin diskreta charm att se maestro Sundkvist leda ut sina solister. En närmast rituell artighet – rörande att skåda.
I Stenhammars ”Sentimental romans Nr 1” i A-dur fick vi möta kvällens andra solist, violinisten tillika förste konsertmästaren vid Kungliga Filharmonikerna, Andrej Power. Det är nordiskt så det förslår, det är skirt och känslotryfferat och Power visar med all önskvärd tydlighet sin spelskicklighet, inte minst i lyhört samspel med cellisterna. Publiken mötte med långa varma applåder. Då tog kvällens dirigent Petter Sundkvist till orda och påstod med glimten i ögat att ”vi är på spelhumör” så det fick bli även romans Nr 2 i F-moll ur samma opus 28, som bonus. Och tack för det, nr 2 är i mitt tycke ett betydligt mer lödigt stycke, genomkomponerat och berörande. Och Andrej Powers stråke for lika lustfyllt som rakknivsvasst över strängarna.
Efter paus B Tommy Anderssons ”Enchanted Forest”. Även om skogarna i Norrbotten mest handlar om avverkningsytor och contortatäta domäner så lever drömmen om den djupa, förtrollade skogen så starkt inom oss, inristad i vårt DNA som den är. Och musiken matade vår fantasi i rikliga mått. Drömmande romantisk i Mahlers anda.
Kvällen avslutades med Pjotr Tjajkovskijs svit ”Mozartiana” i G-dur. Och nog doftade det wienklassicism om stycket. Tjajkovskij som ju var en baddare på att skriva dansant och melodiöst älskade också sin Mozart livet ut. Han lyckades som få andra smälta samman klassicismens formspråk med romantikens känsloutbrott. Och omvittnat är även hans fantastiska förmåga att skriva avancerat, rent ekvilibristiskt – inte minst för soloviolin. I några stycken hade jag önskat en större pregnans i samspelet mellan sektionerna men i den fjärde satsens lekfulla framtoning firade orkestern triumfer med eleganta pizzicaton och schwungfullt spel.
Så; Ja må de leva i hundrade år – som någon i publiken påpassligt sjöng.