Sannsagan om de ryska kompositörerna som verkade under Stalin ger lätt kalla kårar och sätter igång fantasin. Det finns något fantastiskt med dessa framåtblickande kompositörer som åläggs inte mindre än ett militant krav att skildra den ryska nationens förträfflighet medelst nationalromantiskt tingeltangel som vid det laget börjar bli daterat.
Vi befinner oss i kvällens första halva i den sena delen av Prokofjevs karriär. Vi är så att säga på andra sidan Wagner för länge sedan. Den strama konstnärliga ramen som den fruktansvärda diktatorn sätter upp åt sin kulturelit hugger honom med tiden i ryggen. Prokofjev som dör precis samtidigt som Stalin får ju om och om igen sista ordet efter alla dessa år. Det är lätt att föreställa sig hur tankarna gick. "De regler du satt upp åt mig visar att du saknar förmågan att förstå vad musik kan göra, låt mig visa dig". I dag skulle vi på internetspråk kanske kalla det för att "trolla". Stalin fick sitt pompa och ståt. Men varje pampighet trasas sönder, varje enkelhet kompliceras, varje storslagenhet rymmer också det fruktansvärda som slår sönder människors tillvaro. Den självsmickrande storslagenheten som den korrumperade makten utövar mot sina underordnade. Så lyddes order av kompisitörerna samtidigt som de smög in sina dolda budskap. Inte särskilt subtilt, men tillräckligt lurigt för att en förtryckarskara som inte bryr sig om konst som något annat än ett medel för propaganda ska undgå att upptäcka regimkritiken framför deras näsor.
Med allt detta i åtanke är det en njutning att se kvällens våghalsiga solist kasta sig ut i full speed. Att ta sig an detta virtuosa manglande med fullständig självklarhet och ett uttryck som faktiskt spiller över i ett rent skådespelarmässigt kroppsspråk. Bortom de tekniska hämningarna finns denna möjlighet till självklar inlevelse. Det finns ett slags risktagande i hans spel som håller publiken på tårna. I den där spänningen finner vi musiken: underbart tolkad. Orkestern håller samma nivå, här pågår ett samspel av hög klass. Publiken är trollbunden, trollad så att säga, och kvällens första halva avslutas med en hjärtlig stående ovation. Vår solist tackar för sig med en kort soloflykt, kanske något pliktskyldig.
Andra sidan av myntet denna kväll är danska Carl Nielsen. En representant för den nationalromantik ryssen kämpade med och mot. Hans första symfoni är dedikerad till hans hustru. Symfonin är omtalad för sitt grepp att modulera från G-moll till C-dur i en tid när grepp som dessa knappast var en självklarhet. Nytänd kärlek kan förmodligen få folk att göra knäppa grejer som att söka den oväntade tonarten. Men Nielsen var inte konservativ i sitt komponerande. Ikväll är det i stället orkestern från Uleåborg som står för konserverandet. Visst slår den ut i full blom. Vi bjuds på en mindre attack av dynamisk mångfald som kompositioner från denna era uppmuntrar till. Det är enkelt att konstatera att detta är utsökt på en mängd sätt. Orkestern har den utmärkta balansen. Den rytmiska säkerheten. Det är snudd på att lusten till dans smyger sig på. Allt detta goda till trots kan man undra vart vi är på väg. Den trevliga stunden med mysorkester som Stalin efterfrågade. Ska den verkligen få vinna denna kväll? Är det inte att föredra att världens Prokofjevs får sista ordet? Om och om igen. Konsten som den korrupta makten aldrig skulle sponsra. Samtidigt som vi njuter musik pågår en valrörelse där partier som inte skulle ha något emot att dupera vårt kulturliv à la Stalin, reser runt i vårt land och propagerar för konsensus kring nationens förträfflighet och flaggan. Så är den här klassiska kvällen ändå plågsamt samtida. Det är upp till oss alla att värna den oväntade tonarten och de knäppaste konstnärerna. En dag får de sista ordet.