När 25-årsjubilerande Nordiska kammarorkestern gästar Kulturens hus är det som det brukar vara i den klassiska musikvärlden. Klädkoden är svart och blomsterkvastar delas ut efteråt, repertoaren domineras av vita västeuropeiska män och dirigenten Joachim Gustafsson beskrivs i programbladet som ”en av de mest spännande” i Norden. För så brukar ju dirigenter beskrivas. Jag kan inte minnas en enda kammarkonsert vars dirigent inte påståtts tillhöra de främsta, mest eftertraktade eller mest spännande inom sin generation eller ett visst geografiskt område. Är jag missnöjd? Nej, inte direkt. Det vi får uppleva är ett väl sammanhållet program framfört av en odiskutabel topporkester, rappt och inlevelsefullt dirigerat av ovan nämnde Joachim Gustafsson.
Tommie Haglunds Serenata per Diotima från 2014 är onekligen ett lyriskt och njutbart stycke med referenser till kompositörens husgudar Mahler, Bruckner och Delius. Ljust men med mörka strimmor och med ett tjog stråkar i vad som känns som en enda lång, sammanhängande rörelse, likt sommarmoln i långsam vandring, med plötsliga utbrott av åska. Denna finstämda inledning följs så av kvällens längsta stycke, Hector Berlioz sångcykel Nuits d’été (Sommarnätterna) med sopranen Ann-Christine Larsson som solist. Mycket kompetent genomfört, ändå har jag svårt att bli riktigt berörd, kanske för att det hela någonstans känns litet för avmätt, sirligt och vördnadsfullt.
Då tilltalas jag mer av den spirituella elegansen och de många halsbrytande vändningarna i Francis Poulencs Sinfonietta från 1947. Som påpekas i programbladet hade Poulenc knappast en symfonikers temperament, och stycket präglas mindre av stark känsla och förkrossande djupsinne än av en virtuost underhållande lek med schabloner ur film- och populärmusik. Här finns drömska harpklanger och silkeslena stråkar som platsat i slutscenen i en klassisk filmmelodram och partier med frenesin hos en tecknad film, men fastän många stilelement ter sig välbekanta - för att inte säga uttjatade - känns Poulencs stycke efter snart 70 år fortfarande fräscht och är alltför raffinerat i sin uppbyggnad för att fastna i det banala.
Som sagt, missnöjd är jag inte. Varför då detta småaktiga gnäll om hur dirigenter presenteras och andra ytligheter, frågar sig någon. Kanske för att jag inte kan bli kvitt känslan av att den så kallat seriösa musiken inte blir mindre seriös av en mindre prudentlig inramning.
Som när violinvirtuosen Gilles Apap i höstas oväntat drog med sig Norrbottens Kammarorkester i några polskor och andra folklåtar. Det är som att jag under denna konsert bara sitter och väntar på att en sådan briljant lurifax plötsligt ska komma in genom en sidodörr och börja ställa saker på huvudet.