Musik
Frida Hyvönen & Norrbotten NEO
Medverkande: Frida Hyvönen, Robert Ek klarinett. Sara Hammarström, flöjt. Mårten Landström, piano. Daniel Saur, slagverg. Nikolay Shugaev, cello. Anastasia Shugaeva, viola & Filip Gloria, violin.
Råneskolans aula, söndag 3 december
En näst intill fullsatt aula i Råneå i söndags fick uppleva när singer songwritern Frida Hyvönen musicerade med eminenta Norrbotten NEO på deras turnépremiär i länet. Och publiken stod upp i bänkarna och applåderade.
Programmet varvade sånger av Frida Hyvönen med rent instrumentella inslag från Norrbotten NEO och en kanske lite ovan publik fick smaka på nya tongångar som i exempelvis amerikanskan Missy Mazzolis ”Lies you can believe in”; ett rappt mångfacetterat stycke fullt av glissandon för violin, viola och cello i bitvis hetsande vilda passager. Eller i Michael Torke’s ”Yellow Pages” med snabba staccaton som lustfyllt kolliderade med släpande mjuka melodislingor. Så när flöjtisten Sara Hammarström charmigt förklarade att ”vi är inte så vana vid så här mycket folk” kändes det också som ett lätt sting i hjärtat inför tanken att Norrbottensmusiken har sagt upp kontraktet och avhänder sig NEO som i framtiden blir Ensemblen NEO som en fritt svävande musikalisk pärla.
Frida Hyvönen framförde flera sånger från sina hittills åtta album – men nu i nya spännande arrangemang av Hans Ek. Och hennes version av ”Sjön” där ”brorsan och jag” rodde ut på sjön med sin skarpt iakttagna vardagstragik blottlägger svarta själsliga djup som så tydligt visar hur befriande egen Frida Hyvönen är i sitt musikaliska universum. Som i ”New vision” från hennes senaste album ”Dream of Independence” – en etsande kvinnohistoria rakt ur livet.
Som nedstigen från en annan värld följde sedan ”Beata Viscera” av Perotinus, en förmodligen fransk kompositör i skarven 11- och 1200-tal. Vackert så det stod härliga till när Frida Hyvönen med en skönt klingande stämma sjöng och Robert Eks basklarinett raffinerat ersatte munkarnas dova basgångar. Publiken hördes dra efter andan, suckandes av välbehag. Men säg den lycka som varar, ”nu blir det värre och jag ber om ursäkt på förhand”, sa Frida och sjöng den mollstämda ”Fredag morgon” – centrallyrik där det frampratade slutorden elegant satte punkt. Sen blev det givetvis extranummer.