Norrbottens internationella körfestival Singing People Together arrangeras i år för andra gången. På torsdagskvällen bjöds (i ordets rätta bemärkelse, det vill säga med fri entré) på gospelkonsert i domkyrkan, som var full till sista plats. Det händer väl annars bara på första advent. Då brukar å andra sidan församlingen inte delta med rytmiska handklappningar, intensiva applåder och flera stående ovationer.
Med detta sagt är det viktigt att påminna om att engelskans gospel betyder evangelium och att gospelsången är en form av gudstjänst. Detta framhölls också av den karismatiske körledaren ”Mr Music” Clyde Lawrence, som kallade sig ”a blessed man”. Tydligt visade han sin egen religiösa övertygelse i ett innerligt och originellt soloframförande av O, store Gud (givetvis i den amerikanska versionen How great Thou art). Men han anser sig välsignad också i egenskap av ledare för gospelkören The Singing Mustangs vid McMain Secondary School i New Orleans. Skolan var den första som öppnade efter orkanen Catherina. Kören har 64 sångare. Med till Sverige är nu elva av dessa, åtta flickor och tre storvuxna pojkar, 15 till 17 år gamla. Och kören sjunger the McMain-way, fick jag höra, vilket kan betyda: allt utantill, disciplinerade rörelser med händer och armar, god kontakt mellan sångarna och stämmorna (där sopranerna glänste) och publiken samt ibland en avslutande bakåtböj på kroppen hos alla. Denna ovanliga körgymnastik fick publiken att jubla, inte minst som några korister samtidigt levererade de längsta toner som hörts under dessa valv.
Förutom O, store gud, kände jag bara igen Glory, glory, hallelujah av de nio nummer som ingick i konserten. Avslutningsvis deltog lulegymnasister i gospeln The blood still works, bekräftande Monica Åslunds inledande ord om att mötas i den magi, som det är att sjunga tillsammans! Applådernas längd och intensitet lockade fram ett extranummer – något av ett vågspel för ”The Singing Mustangs”: Händels Hallelujah-kör ur Messias.