Platsen är formellt sett Ebeneser, i praktiken ett av uppsluppet vemod färgat landskap där vi skumpar fram längs slingande serpentinvägar, beträder rangliga hängbroar och hastar genom trånga gränder, muntert beledsagade av ”kulturkrockarnas virtuoser”, Evighetens orkester.
Det är full fart redan från första sekund när kvintetten i sällskap med en trio begåvade färdkamrater tankar in allsköns romska, finsk-ugriska och andra influenser som smidigt omvandlas till något synnerligen eget. Ena stunden i varsamt mollstämd lunk, i nästa hysteriskt sprittande och bitterljuvt.
Med Egil Sandströms kontrabas som pulsgivare låter Jani Ruuskanen och namnkunnige gästgitarristen Tommy Lakso sina flinka fingrar löpa gatlopp längs gitarrhalsarna som vore de husband på Django Reinhardt-sällskapets årsmöte. Samuel Lundström briljerar med violinistiskt lövsågssnickeri, Danne Johansson förgyller några av kvällens jazzigare ögonblick med sin välrenommerade trumpet och Anders Bo Eriksen hamrar loss sällsamma klanger ur en ungersk cimbalom; det låter som en förryckt korsning mellan en cittra och en marimba.
Kvällens stora överraskning är dock en för mig ny bekantskap, Nikolai Äystö Lindholm, som imponerar med klezmeraktig klarinett, hyperspeedat tvättbräde och kvällens mest gripande sångnummer, Muistojen puutarha av finsk-romske Arvo Valte Palmroth, om vikten av att vattna de minnets rosor utan vilka livet inte vore mycket värt.
Och apropå sångnummer: Jag har sagt det förut och jag säger det igen - I Jani Ruuskanens vänsälla gestalt härbärgeras en finsk tangokung av rang, fylld av ugrisk längtan och med veritabel kyrkvalvsrymd i stämman.
Att vi artiga fegisar i publiken i dessa tangostunder mangrant förblir sittande kvar vid borden, om än med tydliga sprittningar i benen, är ju snudd på skämmigt.
Även Petter Alatalo, som trakterar såväl gitarr som piano och dragspel, besitter ansenliga röstresurser, och hans vokalbidrag utgör en välkommen kontrast mot kvällens övriga repertoar– bitska visor med Vysotskij-nerv, cool vemodsjazz och beska bluesbetraktelser kring alltings oförmåga att bli som man tänkt sig. Gåshuden får sen jobba för högtryck när samtliga åtta musikanter tar sig an en romsk tradlåt som med nyskriven text av Ruuskanen betitlats Kuoleet tuulet, varpå vi kan avrunda med ännu litet mer odödligt Django-sväng och extranumret Gambling man av Taraf de Haïdouks.
Bara ett minustecken, men dessvärre ett bastant sådant: ljudet. Ibland låter det faktiskt rent förbaskat illa, och jag skyller inte detta på vare sig tekniker eller utrustning. Ljudet är Ebeneserlokalens stora akilleshäl och det är en rejäl utmaning att klura ut hur det ska kunna förbättras. Men i övrigt, en toppenkväll!