Rebecka Törnqvist med band
(Per ”Texas” Johansson, saxofon, klarinett, Johan Lindström, gitarr, piano och Niklas Gabrielsson, trummor)
Nordica Jazz & Art/ Clarion Hotel Sense
musik
Lördagkväll och hotellets stora konferenssal var full av folk. De levande ljusen på borden bidrog till värmen, men framförallt blev det varmt när Rebeca Törnqvist och hennes tajta band började spela.
Johan Lindström, Per ”Texas" Johansson och Niklas Gabrielsson spelar en viktig roll i att tolka och driva fram Rebecka Törnqvists lågmälda sånger. Rebeckas röst är rätt unik, går knappast att missa även om det var länge sedan jag hörde den.
Hon gjorde ett formidabelt genombrott 1995 med Good thing, ja, förresten redan med debuten, A night like this, 1993. Ett helt speciellt lågmält sound som finns kvar även 2014. Hennes låtar är nedtonade, man lyssnar helt enkelt extra noga. Även om alla texter inte går fram helt perfekt den här kvällen, förstår man att det handlar om starka känslor, nästan alltid marinerade med varma melankoliska inslag.
Låttitlarna är lekfulla; Sommarens sista geting, Song formerly known as Alice ( en hyllning till barndomens minnen av Alice Tegnér) och No bait. Rebecka och bandet är oerhört tajta, det märks att de spelat länge med varandra. I No bait gungar tonerna fram och tillbaka mellan gitarr, trummor, saxofon och röst och växer till en karneval.
Redan i början av konserten får vi veta att hon och bandet i all hast ringde upp till Luleå dagen innan för att höra om det möjligen fanns en brassektion att låna… Hon tänkte förstås på att Norrbotten Big Band har sin hemvist i Luleå, och som hon samarbete med under en turné 2012.
Och visst en sex-sju man och en kvinna från storbandet dök upp mot slutet av konserten. I Tremble my heart vävs bandets stillsamma gung ihop med blåsarnas krumelurer och gunget i musiken växer och växer.
Rebecka Törnqvist har en imponerande förmåga att skapa stämning. Det är nog rösten det handlar om, den unikt mjuka och lite dova och att hon skriver texter som är som lyrik – de kan läsas utan musik, men med musiken växer de än mer.
Lars Hedström