Och så konstarternas samklang; inledningsvis berättade Konsthallens Annette Carlsson om den pågående utställningen Northern Beauty. Och det kan väl också sättas som rubrik på kvällens konsert, om man låter begreppet nordlig omfatta Sverige – och Danmark.
Det är tradition att Orkesterföreningen avslutar vårsäsongen med sin stråksektion, som då får spela mera kammarmusikaliskt och inte riskerar att dränkas av blåsinstrument. Ett tjugotal musiker medverkade och violinisterna och violasterna spelade stående, vilket tycks skapa större närhet/närvaro än om de sitter. Sten-Johan Sunding ledde det hela med sin förstaviolin, men det kräver mycket av en ensemble att spela utan traditionell dirigent. Ändå höll det ihop musikaliskt, och de utmärkta introduktioner till verken som flera av musikerna gjorde gav fin publikkontakt.
Två satser ur Carl Nielsens opus ett (Liten svit i a-moll) inledde, något tvekande intonationsmässigt, men det dansanta Intermezzot var ändå intagande. Det följdes av ett scherzo av Ture Rangström ur ett Divertimento elegiaco. Sunding påpekade de märkliga beteckningarna för detta stycke, som var melankoliskt och stundtals sorgtyngt; diverterande betyder underhållande, elegi har med vemod och klagan att göra och scherzo är skämt på italienska. Ett sådant ”skämt à la Haydn” avslutade dock plötsligt stycket.
Innan konserten avslutades med marschen ur Dag Wiréns välkända Serenad för stråkar op.11, friskt och energiskt musicerat i ett snabbt tempo och med en imponerande cellosektion, bjöds en intressant ”kvinnlig anhopning av svenska tonsättare”. Dels ett Andante av pionjären Elfrida André (1841-1929), Sveriges första kvinnliga domkyrkoorganist, som av sin framsynte fader uppmanades att skriva vacker musik och som själv ”kämpade för det kvinnliga släktets höjande”. Dels, och som kvällens största behållning, Tebogo Monnakgotlas A Universe of Stars. Monnakgotla (född 1972) är verksam i KVAST och i nätverket Invention, som arbetar för att avdramatisera och avsnobbifiera den samtida konstmusiken. Det här stycket beställdes av Stockholms kulturskola 2012! Efter en nästan ohörbart ”sfärisk” tuttiinledning hade förstaviolinen en dialog med altfiol och cello. Stråkarna kompletterades med två slagverkare som trakterade vibrafon, klockspel och chimes, klanger som lätt förde mig som lyssnare ut i rymden. Stycket avslutades så pianississimo som det började och – med en lång paus. Andlöst!
Den tacksamt applåderande publiken fick som extranummer en älskad vals i folkton av Lille-Bror Söderlundh. Och kvällssolen strålade!