Här med kompositorisk hjälp av tonsättaren Fabian Svensson, som ekiperat hans texter i en stilmässigt eklektisk garderob– litet tradjazz, litet boogierock och en och annan mer dansant dänga. Sin skenbara lätthet till trots är denna smått antikverade genre, med rötterna i Povels och Karl Gerhards espritfyllda rimsmide och i någorlunda modern tid företrädd av bland andra Wille Craaford och norrbottniske Bo Selinder, långt ifrån enkel. Likt en sufflé kräver den ett ärkesubtilt handlag för att inte säcka ihop. Orden ska snitta som skalpellen i en erfaren kirurgs hand och musiken gärna rymma mer än en smålistig vändning. Och visst behärskar Nippe Svensk ordkonsterna; i Kredd i rätt krets leks med ord på ysterhysteriskt uppdaterat Robban Broberg-vis, i Tur att jag inte är känd skojas friskt om kändisskapets våndor i vår informationsövergödda tid, där man knappt kan vända ryggen till utan att få en skvallerdolkstöt på Flashback eller läggas ut på Youtube i ett övermåttan pinsamt ögonblick. Här finns också små poetiska vardagsbetraktelser som Trädgård och En sten .
Ändå är det som att Nippe inte riktigt får till den önskvärda balansen mellan humor och allvar; när kvickheterna ska blandas med mer lyriskt eftertänksamma nummer är det lätt hänt att det varken blir hackat eller malet. Jag kommer på mig med att stofilaktigt muttra något om att gamla stötar som Adolphson, Åkerström och Vreeswijk minsann klarade det lindansartricket alldeles utmärkt när det begav sig.
Nu ska ju Nippe Svensk i första hand bedömas för sina egna prestationer istället för att jämföras med bortgångna trubadurikoner. Och jag tvivlar inte på att han är en alldeles förträfflig live-underhållare; vi får se om detta också så småningom resulterar i förträffliga skivalster. Som det är just nu är Geniet och dåren en understundom skön bagatell men tyvärr inte så mycket mer.