Depeche Mode - Playing the angel

Depeche Mode Playing the angel Venusnote Limited Syntpop Man kan inte annat än imponeras av att den här brittiska gruppen har hållit på i 25 år. De startade som en duo sommaren 1980 med Vince Clarke på syntar, Martin Gore på elgitarr och på elbas. När sedan sångaren Dave Gahan anslöt och det var dags för debutalbumet Speak and Spell från 1981, släppte Fletcher och Gore sina instrument och började spela synt i stället. Ett tag efter debutalbumet hade kommit ut lämnade Clarke gruppen och bildade så småningom gruppen Yazoo tillsammans med sångerskan Alison Moyet. Depeche Mode fortsatte som trio fram till mitten av 1982 då Alan Wilder blev den fjärde medlemmen. Undertecknad, som var en flitig lyssnare på syntpop under 1980-talet tappade intresset för gruppen någon gång i mitten av 1980-talet och lyssnade desto mer på syntrockare som Kraftwerk och Tangerine Dream i stället. Men, man är inte sämre än att man kan ändra sig. Vid första genomlyssningen av Playing the angel insåg jag Depeche Mode fortfarande har någonting att ge mig, och för varje lyssning har plattan bara blivit bättre och bättre. Grabbarna, som sedan en tid är en trio igen, har nog gjort sin bästa platta på länge. Här ryms både det tunga och melankoliska ihop med det glättiga från början av 1980-talet, vilket märks i låtar som Precious och Lilian. Industrirocken gör sig påmind i The sinner in me och A pain that I?m used to, med intensiv taggtrådsgitarr och Nothing?s impossible är helt suveräna låtar Det är bara att kapitulera, för det här är helt enkelt mycket bra.

Depeche Mode - Playing the angel

Fyra kurirhästar för Depeche Mode och Playing the Angel från Norrbottens-Kurirens Micke Forsberg.