Bodens Orkesterförening och Chorisma: Jubileumskonsert
Musik av A Söderman, L-E Larsson, D Wirén, G Donizetti, J Massenet, P Tjajkovskij, G Puccini, F Léhar, G F Händel, E Taube.
Dirigent: Finn Rosengren
Solister: Carl Ackerfeldt (baryton), Hanna Husáhr (sopran)
Björksalen, lördag 9 november
musik
När Bodens åttioårsjubilerande orkesterförening än en gång bjuder in till folkfest i Björksalen har fiskandet efter pärlor från de senaste seklens opera-, operett-och musikalhistoria delvis fått stå tillbaka för en rejäl dos svensk orkestermusik, i övrigt är det mesta sig likt. Vid dirigentpulten återfinns som alltid den förträfflige Finn Rosengren och liksom många gånger förr är det orkesterchefen Åke Sundberg som med varm hand och träffsäker humor beledsagar oss genom föreställningen.
Efter en på samma gång sirlig och festklingande inledning med August Södermans Konsertouvertyr i F-Dur följer två stycken av Lars-Erik Larsson som för mig blir lördagseftermiddagens verkliga behållning, det shakespeareska gåshudseldoradot En vintersaga och, framförallt, det gripande kör-och-orkesterverket Förklädd gud, baserat på Hjalmar Gullbergs diktsvit om sökandet efter godheten och den gudomliga närvaron i en ond och orosfylld tid, kvällen till ära reciterad av självaste Frej Lindqvist. Förra årets solister, barytonen Carl Ackerfeldt och sopranen Hanna Husáhr, briljerar även denna gång med besked, och de lokala körtalangerna i Chorisma -som för övrigt firar trettio år som skönsjungande kollektiv – ges flera tillfällen att gå i närkamp med orkestern i det klangrika stycket.
Efter diverse bensträckeri, fikaintag och smältande av de musikaliska delikatesser vi nyss konsumerat bänkar vi oss på nytt i Björksalen för en andra omgång som inleds med Liten svit från 1941 av Larssons generationskollega Dag Wirén, ett synnerligen upplyftande, rytmiskt och klangmässigt raffinerat verk med influenser från den franska samtidsmusik Wirén var väl förtrogen med; därefter är det dags att låta operavännerna få sitt lystmäte genom en serie alster av Donizetti, Massenet, Tjajkovskij och Puccini, i vilka Ackerfeldt och Husáhr turas om att via sina hejdundrande sångarpipor ge röst åt det (melo)dramatiska stoff som är operakonstens kärna och som undantagslöst kretsar kring kärlekens olika faser och fasor. Carl Ackerfeldt triumferar i Tjajkovskijs Eugen Onegin, och ger i förbifarten en synnerligen underhållande beskrivning av storstadssprätten Onegins inte helt sympatiske karaktär, medan Hanna Husáhr låter sina enastående röstresurser flöda i den ljuvliga (om än ett litet uns för välbekanta) O mio babbino caro ur Puccinis Gianni Schicchi. Det vore futilt att jaga anmärkningar på dessa nummer, vilka alla framförs med stor konstfärdighet inför en påtagligt nöjd publik, men jag får väl erkänna att jag efter den översvallande första halvleken inte riktigt förmår engagera mig i dem lika mycket som de måhända förtjänar; då väcker det överraskande och häpnadsväckande extranumret desto mer oförställd entusiasm. När Carl Ackerfeldt oförhappandes plockar fram en akustisk gitarr och konferencieren och orkesterchefen Åke Sundberg tar plats i orkestern med sin tenorsax för en alldeles ohämmat njutbar kör-och-symfoniorkestertolkning av Evert Taubes Kom i min famn kan jag inte annat än instämma i sångens retoriska fråga - vad vore livet, Rosemarie, förutan sång och dans?
En härlig avslutning på orkesterföreningens första åttio år i den goda musikens tjänst. Hipp hipp hurra!
ANDERS LUNDKVIST