En magnifik och berörande inledning till Stilla veckan bjöds i Örnäsets kyrka i Luleå på lördagskvällen med Bachs Johannespassion (även i Öjeby kyrka palmsöndagen). Denna den ”femte evangelistens” två timmar långa första passion är en stor upplevelse också för en icke troende; tacksamt kan man konstatera att det ännu är möjligt för Luleå domkyrkoförsamling och Piteå församling i samarbete med Sensus att med högsta kvalitet framföra ett så i alla bemärkelser stort verk – och det med egna lokala/regionala krafter.
Den enda sångarimporten utgjordes av Anders Eriksson i Evangelistens krävande parti. Hans lyriska höjd skapade en intimitet i kontrast till den stora körens mäktiga klang. De drygt fyrtio koristerna har ju att gestalta såväl den mobb som vill se Kristus korsfäst, som ett troende kollektivs övertygelse. Innerligast lät kören kanske i den elfte koralen (Wer hat dich so geschlagen), när dess andra del (Ich, ich und meine Sünden) framfördes oackompanjerad.
Orkestern med sina elva musiker (med Marcus Wargh vid orgeln, men utan cembalo) klingade annars ypperligt – med en särskild eloge cellisten Mattias Sandlund för hans dialog med alten Ewa Grahn Rosell (aria nr 30) och med basen Rainer Lind (aria nr 32, med instick av körkoral), vilken också gestaltade Pilatus.
Tenoren Bert-Ola Jonsson hade i sina två korta arior ibland svårt att nå ut över orkestern. Johannespassionens längsta aria (nr 35, Zerfliesse, mein Herze) är anförtrodd sopranen och Annette Strandljung bemästrade väl detta svårsjungna parti. Nå, Kristus själv då i Staffan Sandlunds gestalt? Kanske är en sliten stämma kongenial med situationen för Jesu sista timmar.
Es ist vollbracht är Kristi sista ord i Johannespassionen. Men verket är inte fullbordat, förrän Bach och de två väl samsjungna körerna Nya Motettkören och Öjeby Kammarkör under Samuel Lind vaggat oss till ro i den underbara - och underbart långa – satsen Ruht wohl.