Åsa Jinder - Då rädslan tar farväl

"Här låter Åsa Jinder sin röst blomma ut ordentligt", skriver Norrbottens-Kurirens Micke Forsberg och ger fyra Kurirhästar till skivan Då rädslan tar farväl.

Musik2005-11-03 06:30
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Åsa Jinder<BR>Då rädslan<BR>tar farväl<BR>Bonnier Music<BR>folkpop<BR><BR>Åsa JINDER är Sveriges yngsta riksspelman, hon var bara 15 år då hon fick titeln för sitt suveräna spel på nyckelharpa. På de tre första platttorna präglades musiken mer eller mindre av traditionell uppländsk folkmjusik, men på den fjärde började hon experimentera med moderna instrument. På den plattan hade hon skrivit all musik själv. Totalt har hon gett ut 17 plattor sedan den första som kom 1980. <BR>Personligen tycker jag att en del av hennes senare plattor har känts en aning för lugna och snälla för min smak, även om de har innehållit en hel del vackra låtar. Men på <EM>Då rädslan tar farväl </EM>har Åsa Jinder, förutom att spela nyckelharpa, låtit sin röst få blomma ut ordentligt. Hon är ingen oäven sångerska, och skriver också fina med texter där både glädje och allvar ryms. Personligen blir jag mest berörd av <EM>Ödet valde dig</EM>, som handlar om de två tonårspojkar som blev ihjälkörda av en rattfyllerist i början av sommarlovet 2004 nere i Hälsingland. <BR>Eftersom jag är bekant med mamman till den ena av pojkarna så känns det extra ont i själen när jag vet vad hon har gått igenom. Ted och Kenneth Gärdestads fina <EM>I den stora sorgens </EM>famn gör Åsa full rättvisa med sitt fina framförande. Nyckelharpspelmannen Eric Sahlströms <EM>Andakten </EM>och Leif Göras <EM>Koppången </EM>är andra vackra låtar att låna sina öron till på en platta som jag tycker att Åsa och hennes medmusikanter har lyckats mer än väl med.