Timmarna flyr lätt i Nicoles sällskap

Timmarna är en film full av känslor och mänsklig passion. Och, främst av allt är detta: en film om kärlek. Och om att kunna förmå sig att uttrycka den kärleken, till och mot varandra. Den engelska författarinnan Virginia Woolf är fokus i Stephen Daldrys film, byggd på Michael Cunninghams Pulitzer-prisbelönade roman från 1998 (som är ett enskilt mästerverk i sig; som alltid måste romanen och den film som bygger på den hållas på någorlund avstånd från varandra). Vi möter dels henne själv, tillsammans med maken Leonard i London-förorten Richmond, när hon 1923 håller på att arbeta på romanen Mrs. Dalloway. Samtidigt som hon slåss mot sina inre demoner. Baserad på en succéroman I början av 50-talet introduceras vi så för den amerikanska hemmafrun Laura Brown, vars tillvaro påverkas väsentligt av just den romanen. Och så, i nutidens New York, kommer vi nära förlagsredaktören Clarissa Vaughan, som kallas för "Mrs. Dalloway" av den i aids döende poeten Richard - som är son till den nyssnämnda Laura Brown. Dessa tre kvinnors levnadsöden länkas, nästan omärkligt, in i varandra och det är bara vid några få tillfällen som regissören Stephen Daldry (som för några år sedan svarade för den likaledes tämligen underbara Billy Elliott) snuddar vid de litterära pretentionerna i sitt arbete. Om den här filmen inspirerar sina besökare till att ta till sig Michael Cunninghams roman, så är det utmärkt. Men jag tycker också att Timmarna fungerar övervägande klanderfritt av sig själv. Om man försöker bortse från Philip Glass musik, vilket i sig är ganska svårt eftersom den verkligen är av den mera plågsamt insisterande sorten. Fantastisk roll av Nicole Inte minst är detta en film full av ögonbrynshöjande skådespelarprestationer. Nicole Kidman gör, med hjälp av en konstgjord näsa, en storartad insats i rollen som Virginia Woolf som det för övrigt inte vilar något konstgjort alls över. Hennes uppgörelse på en järnvägsstation tillsamans med sin make Leonard (en märkbart fantastisk Stephen Dillane) är stor skådespelarkonst, intill precisionsmarkeringarnas gräns. Julianne Moore är ypperlig som Laura Brown och speciellt några av hennes scener mot sonen Richard (den mycket lyhörde barnskådespelaren Jack Rovello) lyser av en dynamik och mänsklig känsla så stark att det är omöjligt att förbli oberörd av dem. Likaså är Ed Harris berörande och gripande i sin roll som den vuxne och döende Richard. Naturligtvis adlar även Meryl Streep, i sin roll som Clarissa Vaughan, den med de särskilda förtecken av stort kunnande som hon äger sådana uppenbara reserver av. Hon bygger sin karaktär i utrymmet mellan olika tidsperspektiv och ord. Någonting mycket beundransvärt äger rum när hon befinner sig i händelsernas centrum här. En litterär film Timmarna är en, medvetet, litterär film som bara vid några få tillfällen snuddar vid det pretentiösa (det är som sagt var Glass musik som rår för det allra mesta av detta). I allt väsentligt är den i alla fall underbar, berörande, mycket skickligt tvinnad och vacker - i sin berättelse om ett antal människors liv, samt om själva tiden och om vår kultur. Samt om kärleken som en drivande kraft i tillvaron. Det kan vara smärtsamt att leva. Och det kan vara ljuvligt också. En film som Timmarna gör, liksom ursprungsromanen, i alla fall tillvaron mera gripbar och meningsfull. När den tar itu med livets alla möjliga olika aspekter.^ Jag tillönskar den härmed varmt och innerligt i princip hur många besökare som helst.