Missa Frida på egen risk

Konstnärsbiografier på film är vi ju sannerligen inte så bortskämda med. I hastigheten kan jag bara just nu erinra mig Anthony Hopkins i rollen som Pablo Picasso samt Kirk Douglas som Vincent van Gogh (samt svensken Gunnar Hellström som Anders Zorn) och ej heller att förglömma Ed Harris fantastiska porträtt av den intensivt egensinnige Jackson Pollock, som några av de konstnärer vars levnadsöden har fångats på film. Till denna handfull av filmer ska nu också läggas en av de verkligen ytterst få filmer som ägnats en kvinnlig konstnär. Tidigare har vi inom den här genren i stort sett bara haft Emma Thompson som Dora Cunningham och så har ju Bille August, av och till, ungåtts med ett (ännu så länge ej realiserat) projekt där Georgia O´Keeffe skulle gestaltas av Meryl Streep eller Michelle Pfeiffer. En film att älska Men Frida Kahlo (1907 - 1954) är ju onekligen väl värd en film och den likaledes mexikanskfödda skådespelerskan Salma Hayek har kämpat länge och heroiskt för att få den gjord. Det har blivit ett veritabelt kärleksarbete, där den färgstarka och med ett liv kantat av tragedier, sjukdomar och våldsamma känsloutspel präglade Frida Kahlo gestaltas med imponerande sprakande inlevelse av Hayek själv (inte så formellt porträttlikt men ändå med avsevärd känsla för subjektets distinkta personlighet). Frida Kahlo levde ett liv befriat från hämningar. 1925 var hon med om en svår bussolycka som delvis invalidiserade henne för resten av livet. Lägg till detta en svårartad provkarta på olika sjukdomar som tvingade henne till otaliga operationer, men också en livsgnista som aldrig övergav henne. 1929 gifte hon sig med den berömde muralmålaren Diego Rivera (1886 - 1957), som hade för vana att bestiga kvinnor med samma fermitet som andra män bestiger bussar eller spårvagnar och han kom att bli hennes öde. Stormigt äktenskap Kahlo och Rivera älskade varandra och förblev gifta, trots hans orubbliga otrohetsaffärer och hennes periodiskt uppblossande bisexualitet, som också resulterade i smärtsamma friktioner dem emellan. Frida Kahlos delvis självdestruktiva liv, med mycket sprit och andra utsvävningar, begränsade dock inte hennes konstnärliga aktiviteter. Hennes surrealistiskt präglade konst beaktades bara marginellt under hennes livstid, då hon ständigt fick stå tillbaka för den våldsamt expressive Rivera, men betraktas nu som något av det konstnärligt kraftfullaste som skapades under hela 1900-talet. Diego Rivera var kommunist och utförde väldiga muralmålningar och fresker, där revolutionens hjältar ofta hade framträdande placeringar. Men han brydde sig föga om vilka som beställde konst av honom och arbetade lika gärna för miljardären Rockefeller som för det mexikanska kommunistpartiet. Oklanderlig insats av Salma I slutet av 30-talet upplät han och Kahlo sitt hem för den landsflyktige och av Stalins agenter jagade ryske revolutionären Leo Trotskij (1879 - 1940), som Kahlo omedelbart inledde en amorös affär med. Det är intressant att betrakta Julie Taymors välgjorda film och det är också lätt att med beundran kunna konstatera vilket helgjutet arbete som utförts av de medverkande skådespelarna i den. Salma Hayek är helt oklanderlig som Frida Kahlo och ingenting annat än detta kan sägas om Alfred Molina, som Diego Rivera, heller. Geoffrey Rush gästroll som Trotskij hamnar farligt nära parodin, men klarar sig likafullt ändå från det magplasket. Och som Kahlos far gör Roger Rees en smakfullt diskret prestation, för att bara nämna ytterligare en av birollsinsatserna här (dit för övrigt också Edward Nortons porträtt av Rockefeller hör). Frida är en självständig, begåvad och av stark värdighet poängterad film som det faktiskt känns angeläget att kunna sända ut en kvalitetsrekommendation om. Ni missar den alltså uteslutande på egen risk.