Musikens förmåga att erbjuda tröst och läkekraft i tider av sorg och oro är temat för den fina lilla konsert som Nya Motettkören bjuder på i Öjeby Kyrka och Luleå Domkyrka under helgen. Dess första del utgörs av tre stycken som alla anspelar på samtida katastrofer och tragedier – Motett på Annandag jul av Staffan Lundberg anknyter till tsunamin 2004 medan James MacMillans gripande A child’sprayer tar en gammal barnbön som utgångspunkt för en meditation kring skolmassakern i Dunblane 1996, och i konsertens tveklöst mäktigaste ögonblick, Canticumcalamitatismaritimae, Jaakko Mäntyjärvis sorgesång över Estoniakatastrofen, gestaltar körstämmorna sällsynt suggestivt dramatiken och myriaden av ljud vid fartygets undergång, allt från vinden och vågorna till mistlurstonen och gnisslet i det sjunkande skrovet, utan att det hela någonsin övergår i allt för övertydlig ”programmusik”. Mästerligt.
Efter denna emotionellt omtumlande inledning får vi stilla sinnet ett ögonblick med ännu en av de inspirerade improvisationer som orgelmästaren Marcus Wargh gärna flikar in mellan de skrivna alstren på kyrkokonserterna i Luleå och Piteå. Konsertens tema färgar Warghs spel då detta är en smula mer dovt och dämpat än vanligt, likväl bjuder han på stor dynamik med sitt konstfulla tangentlekande, som mer än en gång får mig att tänka på det koncentrationskrävande labyrintspelet, där spelaren ska föra sin kula på en slingrande färd farligt nära hål och blindgångar.
GregorioAllegrisMiserere, traditionellt framförd i Sixtinska kapellet under Stilla veckan, är en klassiker som ännu efter snart 400 år bevarat sin egenartade mystik; enastående vackert, och när den svindlande höga sopranstämman tränger fram ur klangmassan som ett till människor riktat kulningsrop slår min personliga gåshud-o-meter över på rött.
Efter ännu en warghsk exkursion bland de många tordönsstånkanden och fågelaktiga pip som döljer sig i orgelns tonlabyrint avslutas konserten med två samtida verk med tydlig förankring i äldre sakral musik. Först Arvo Pärts Da pacemdomine, där den estniske mästaren leder in oss i ett meditativt tillstånd med sitt av sublim enkelhet präglade vokala konturtecknande, och därefter Eric WhitacresLux Aurumque, baserad på en dikt om det ljus som strålar från det nyfödda Jesusbarnet, där tonsättaren genom ett försiktigt klangligt penseldragande snart bildar en gyllene hinna som, vare sig vi väljer att tro eller ej, skänker samma tröst som ljuset i diktraderna. Gott så.