Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
<P>Luleå Kammarkör möter Helen Sjöholm<BR>Dirigent: Monica Wasberg<BR>Pianist: Martin Östergren<BR>Kulturens hus, Luleå<BR>Succén var given redan från början, för vad kan gå fel när hela Sveriges Helen Sjöholm äntrar scenen? <BR>Ingenting förutom att hon möjligtvis skulle tappa rösten eller glömma bort texten. <BR>Nu hände ingenting av de sakerna, tack och lov. Vi skulle ha förlåtit henne hursomhelst. Redan när man kliver in i det nya Kulturens hus känner man positiva vibbar i kroppen, känslor som man kan avläsa hos alla konsertbesökare också. <BR>Här var det glada miner och stora förväntningar i luften. Oj, vad detta hus behövdes efter 50 års långbänk. <BR>Luleå Kammarkör inledde på egen hand, under Monica Wasbergs säkra ledning. Här finns rutin i massor, både hos kören och hos dirigenten. <BR>Kul och snygg inledning med den skånska supvisan Om ett hundrade år, med lite blandning av funk och marsch till kompet av en djembetrumma. <BR>Den påföljande finska visan Hilu, hilu funkade bra, kanske skulle man ha vågat ta in lite mer finska känslor i sången. Snyggt tonartsbyte på slutet. <BR>Efter ytterligare en låt så äntrade Helen Sjöholm scenen, klädd i svart klänning med lite glitter, följd av pianisten, den skicklige Martin Östergren. Sjöholm blev klart överraskad av körens sånghyllning till henne. Kul! <BR>Sjöholm inledde med en lätt jazzig version av Evert Taubes Solola. Östergren kompade säkert med lite stildrag av den amerikanske pianisten, sångaren och kompisitören Bruce Hornsby. <BR>Sjöholm verkade trivas i Kulturens hus, berömde akustiken och gratulerade Luleå till denna byggnad. Kören gick vidare med en version av J S Bachs vackra Air. Välsjunget, men kanske lite för slät version och de manliga pom-pomstämmorna kunde ha ersatts av någonting annat, till exempel lite mer dynamiska stämmor. <BR>Den påföljande norska traditionella Gjendines bådnlåt var klart njutbar lyssning med fina stämmor. Sjöholm berättade om sin uppväxt i Sundsvall och om sin mormor i byn Näsåker i Ångermanland. Den jazzlåt som hon framförde tyckte hon speglade mormoderns positiva känslor för sin hembygd. <BR>Så var det då dags för kvällens uruppförande, den vackra dikten Snöflöjt av Luleåsonen Erik Lindegren, tonsatt och arrangerad av Monica Dominique. Ett verk med intrikata stämmor och udda tongångar skickligt framfört av både kören och solisten Eva Plumppu. Men, personligen så tycker jag inte att diktens innehåll och musiken passade särskilt bra ihop. Det beror nog på mina egna inre känslor och förväntningar. Hursomhelst så framfördes det hela med beröm godkänt av alla medverkande. <BR>Monica Dominique och hennes man Carl-Axel fanns i publiken denna kväll och efter Monicas avtackning så framförde paret spontant en fyrhändig version på flygeln av den jazziga Joyspring. Kul överraskning och suveränt spel av bägge. <BR>Sjöholm sjöng Man borde vara två och pratade sedan om sitt förhållande till böcker och hur hon kände sig när hon, 13 år gammal, fick en bok av Maria Gripe av sina föräldrar. <BR>Hon tyckte sig vara för vuxen för sådana böcker och avslutade med att med ironi och humor läsa ur en av Sidney Sheldons böcker. <BR>helen Sjöholm lyckas verkligen med konsten att vara avspänd på scenen och skapa trivsel och gemyt bland publiken. <BR>Att hon sedan har en varm och vacker stämma gör ju inte saken sämre. När hon i slutet av kvällen sjöng Du är min man tillsammans med kören älskade publiken henne. <BR>Fint uppbackad av kören sjöng hon Benny Andersson och Björn Ulveaus fina Hemma. Stående ovationer och extranummer naturligtvis, i form av den fina Gabriellas sång från filmen Såsom i himmelen. <BR>Efter det pekade nog alla mungipor uppåt. En trivsam kväll på det hela taget. Gör gärna om det här mötet!<BR></P>
