En musikal att älska
Chicago
Royal
Regi: Rob Marshall
Musik: John Kander
Sångtexter: Fred Ebb
Manus: Bill Condon
Skådespelare: Renée Zellweger, Catherine Zeta-Jones, Richard Gere och Queen Latifah med flera.
Royal
Regi: Rob Marshall
Musik: John Kander
Sångtexter: Fred Ebb
Manus: Bill Condon
Skådespelare: Renée Zellweger, Catherine Zeta-Jones, Richard Gere och Queen Latifah med flera.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
<P>Många kommer bli besvikna, förväntningarna är tokhöga. En film som trettonfaldigt nomineras till en Oscarsstatyett är sällan av det här slaget. Men Chicago är en musikal. Punkt.<BR>Den handlar om Roxie Hart och hennes fåfänga dröm att komma någon vart som kabaretartist. Vad får egentligen kändisskapet kosta och hur mycket kan man styra folkets uppmärksamhet och intressen? Med hjälp av en älskare, en bortglömd man, en girig advokat och många fler med "randiga kläder" får hon sin skjuts framåt. Det gäller bara att tackla världen på rätt sätt, att tygla den. Roxie Hart gör det, men även andra, och kampen om platsen på piedestalen är hård.<BR>Chicago är ett regi-, musik-, manus- och fotomässigt mästerverk. Skådespelarna är också utmärkta i sina roller och Queen Latifah är den mest övertygande av dem alla, vid sidan av Catherine Zeta-Jones. Inte helt överraskande är också Richard Gere den svagaste länken. Det är inte utan anledning som han blev utan nominering inför Oscarsgalan.<BR>Med hjälp av långa och många sång och dansnummer förs handlingen om Chicagos nattliv framåt. Tack vare några sköna kommentarer och rappa repliker bryter Chicago rytmen emellanåt, vilket kan kännas nödvändigt. <BR><BR><STRONG>Många stay-up blir det</STRONG><BR>Det är mycket konfetti, glitter och stay-ups. Det är avundsjuka, hat och kärlek i ett. Den som går och ser filmen Chicago bör vara medveten om dess form, och är man det så är filmen ett riktigt mästerverk. Fast någonstans under filmens gång börjar man vrida på sig, för att bara en minut senare finna sig med ett fånigt leende igen.<BR>Jag hade tänkt undvika nämna Moulin Rouge i sammanhanget, men det är oundvikligt. Även om man till en början tänker sig en i det närmaste blåkopia visar det sig att Chicago har en egen historia, en egen stil och egna sånger. Inte heller humorn inte lika utpräglad och övertydlig här. Gå och se Chicago om du gillar filmer med musik. Gillar du musikaler njuter du säkert också, det vet inte jag för jag tillhör inte den kategorin.</P></FONT>
<P> </P>