Down with love

Down With Love
Royal Bio
Regi: Peyton Reed
Manus: Eve Ahlert, Dennis Drake
Foto: Jeff Cronenweth
Musik: Marc Shaiman
Skådespelare: Renée Zellweger, Ewan McGregor, David Hyde Pierce, Sarah Paulson, Tony Randall, med flera 

LULEÅ2003-10-13 14:02
Rolf Nilsén
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
<P>I slutet av 50-talet och de första åren av 60-talet utvecklades en relativt sofistikerad typ av filmkomedier; företrädesvis tillverkade i USA och med ganska gott om svängrum för den emanciperade kvinna som, inte sällan, spelades av Doris Day.<BR>Hennes partner; sällan från början men ganska garanterat så småningom, brukade framställas av endera Rock Hudson eller Cary Grant. Och kemin mellan Doris Day och dessa hennes män var garanterat av det mera trivselbefrämjande slaget, om än Hudsons sexuella status i privatlivet inte alls korresponderade med de behov som hans rollfigurer var förespråkare av.<BR>Musiken i de här filmerna brukade göras av Henry Mancini och var avmätt jazzig; det var helt enkelt filmer för män som läste Playboy och bar manchettknappar och kvinnor som drack martini och rökte Virginiacigaretter i eleganta munstycken.<BR>Down With Love är, så här några decennier senare, ett försök att göra en kärleksfull pastisch eller hommage till den den ovan beskrivna typen av komedier.<BR>För att fullfölja handlingslinjen har man till och med bjudit in gamle Tony Randall, som brukade spela sidekick till Hudson i de gamla filmerna, till en kortfattad gästroll här.<BR>Randalls rollkaraktär spelas dock numera av David Hyde Pierce, medan Renée Zellweger agerar som Doris Day skulle ha gjort och Ewan McGregor gör sitt bästa för att koppla på Hudsons patenterade charm.<BR>Resultatet har blivit ganska lyckat, men faktiskt i ännu högre grad stilsäkert och in i minsta detalj välslipat.<BR>Vi befinner oss här i början av 60-talet och - det får vi aldrig en chans att glömma bort.<BR>Zellweger spelar kvinnan som skrivit en bestseller om att säga "nej till kärleken och ja till sex".<BR>McGregor gör playboy-journalisten som bestämmer sig för att kvadda henne. Lever hon verkligen som hon predikar eller är hon bara en "helt vanlig kvinna", som längtar efter äktenskap, man och barn?<BR>Som synes inte världens mest avancerade intrig. Men man får faktiskt lov att sätta den i relation till den tid, och de ideal som då skildrades i många amerikanska komedier, för att det hela ska bli någorlunda rättvist.<BR>Jag ger högsta betyg till scenografin, kostymerna och alla de skruvade heminredningsdetaljerna här. Och Marc Shaimans musik är just så nervöst bombastisk som den också ska vara, i det här sammanhanget.<BR>Renée Zellweger klarar självfallet av det divertissement som rollen erbjuder henne. Det är absolut inte heller fel att hävda att hon är mycket för begåvad, för den här typen av film.<BR>Ewan McGregor gör det han ska och det som krävs av honom här. Mera är det inte med det.<BR>Men nog är det ännu roligare att kolla in när någon gammal Day-Hudson-Randall komedi visas på TV. Jag hatar dig, älskling (Pillow Talk), från 1959, kan mycket väl vara en av de allra bästa inom den genren.<BR>Dit når nog aldrig Down With Love. </P>
Läs mer om
Film
Luleå