De två främsta raderna i Kulturens hus stora sal är fyllda av estetelever. Salen i övrigt är också nästan helt fylld av förväntansfull publik. Norrbottens Kammarorkester har under sina drygt tjugo år etablerat sig som en orkester av hög klass, med en trogen publik. Ovationerna är ljudliga redan då orkestern kommer in på scen.
En ensam vioin spelar Bach, någonstans långt borta. Gilles Apap kommer långsamt gående från de bakre environgerna, som en spelman på en landsväg. Så övergår musiken i en härlig irländsk reel tillsammans med orkester. En charmerande entré.
Programmet inrymmer till stor del bekant musik, ikväll framförd på ett sätt som får en att haja till. Gilles Apap är fransman med algeriska rötter och har gjort sig bemärkt i sina strävanden att bygga broar mellan bland annat zigenarmusik, irländsk folkmusik och klassisk musik.
Det är något råbarkat och samtidigt mycket finkänsligt över Apaps tolkningar. I Kreislers Preludium och Allegro är tonen från hans fiol obändig och egensinnig. I varje fras gömmer sig oväntad humor. Hans entusiasm är smittande även då han står och spelar i orkesterns bakre led. Bartóks Rumänska folkdanser för stråkorkester framförs med en friskhet som förstärker det redan växlingrika verket.
Under pausen stannar de flesta eteteleverna kvar i salen. De kommenterar ivrigt musiken. En del av dem har aldrig tidigare upplevt klassisk musik live, andra har både lyssnat och spelat själva. Men alla verkar mycket engagerade. Det är intressant att höra dem dra paralleller till andra musikgenrer och reflektera kring musiken.
Efter paus får vi höra Vivaldis så ofta spelade verk De fyra årstiderna i arrangemang av Gilles Apap. Verket skildrar årstiderna som de ter sig i Italien, ikväll med satsernas ordning omblandad. Det är svårt att beskriva det vi får höra. Känslan är en het brännande sol som plågar, flugor som irriterar, nordanvinden som slår ner skörden och fåglar som sjunger ostyrigt.
Några kan kan tycka att alla dessa hyss förstör det älskade verket, men man kan också tycka att man får en förstärkt och mer verklig upplevelse av de naturfenomen som Vivaldi försökte skildra. Jag lutar åt det senare. Gilles Apap är ingen clown. Han tar musiken på djupaste allvar.