Pojke med pilbåge. Eftertankar i ord och bild
Sven Wollter
Ordfront
Ny bok
Han fyller åttio år men är nog fortfarande pojken med pilbågen som försvarar goda värden mot den onda världen. En betagande medmänsklighet går genom Sven Wollters memoarbok som tillslut också blir försonande. För hur stor klasskämpe han än vill vara är han ändå mest en stor människovän som inte direkt tycks hata någon, mer än på rent ideologiska grunder, och till och med föredrar att umgås med pessimister i all sin tro på den ljusa framtid.
Ja, han är omtyckt och omtycklig, har fortfarande hjältar som Emilio Zapata eller Rosa Luxemburg, minns modern med enbart stor kärlek och fadern likaså, men dessutom mer genomskådande. Han är folkkär, troskyldig och en stor skådespelare, för de äldre en evig Raskens, för de något yngre, ja kanske för Änglagård.
Och så har han barn och barnbarn som han älskar och han har älskat kvinnor och förlorat dem. Men om det finns inte mycket att säga, och finns så mycket att säga om hans nästan livslånga engagemang i Kfml(r)? Vänstergruppen som numer heter någonting annat, ja han är kommunist alltså, men på det där barnsligt uppriktiga sättet. Ingen ska förtrycka någon annan människa, allt gott åt världens förtryckta och hela mänskligheten, hur kan man vara mot detta?
Nej, men i den klippbok av bilder, minnen och personligheter han nu presenterar finns också sidor som liknar Kamratposten för r-are. För Sven Wollter är Kuba mest av allt hög läskunnighet, demokratifrågan ryms inte riktigt, varken på ön ifråga eller i troskyldigheten, som då verkar lite småkorkad. Och de folkliga upproren är ädla och rena, Amalthea-bombaren Nilsson lyser som en revolutionshjälte, ungefär som Jesus.
Mest minns han sina roller och sina kollegor, över vilka han öser generösa lovord, från Karin Kavli och fram till dagens unga generationer. Bara inför ett namn stannar han upp i tydlig markering, regissören Peter Oscarsson som i ett repetitionstillfälle vill att skådespelarna beaktar teaterrummets helighet. Där brister det och estetikerna kolliderar och Wollter försvarar rätten att vara vid liv och att vara oren.
Ja, han pratar en hel del, men han vinner hjärtat. Och han tycker att 1970-talet var en härlig tid.