Hur ofta missar man inte sångtexter, man hör helt enkelt inte vad sångaren sjunger. Operasångare må vara världsberömda, men man måste läsa librettot i förväg om man ska förstå vad berättelsen handlar om. Pop- och rocksångare väljer ofta att sjunga på engelska, och då är det heller inte lätt att hänga med. Och även de som sjunger svenska låtar verkar förvånande ofta inte bry sig om att texta så att åhörarna uppfattar orden.
Då kan det vara en god idé att ge ut sina låttexter i bokform, som en diktsamling. Det har Tomas Andersson Wij gjort. Han är en känd låtskrivare som ifjol fick Evert Taube-priset för sin omfattande produktion. Juryn berömde honom för ”musikalisk noggrannhet, tematisk räckvidd och existentiellt djup”. I höst ger han ut en läcker liten bok med ett stort urval av sina texter. Den äldsta låten i boken skrev han som 17-åring och de nyaste är hämtade från hans nyligen utkomna album Mörkrets hastighet.
Detta album kallar Tomas Andersson för en ”skilsmässoplatta” och det vemodiga känsloläget som präglar texterna har att göra med hans liv som ensamstående pappa efter separationen:
Långsamma dagar i Stockholm
ensam med ett barn
Vi går mellan bryggor och parker
från Reimers till Vasastan
Han frågar var du är nånstans
och nån dyker från ett träd
Tomas är stockholmare, han fick sin musikaliska skolning i en baptistkyrka på Söder, och många låttexter hör hemma i Stockholmsmiljön. Vemod, nostalgi och ensamhet är vanliga ingredienser i hans sånger redan från början. Han minns lyckliga stunder men nuläget beskrivs ofta som osäkert, ”inget går min väg just nu”.
Men det är svårt att bedöma låttexter enbart som text, som dikter. Idealet är ju att text och melodi tillsammans blir en njutbar enhet, som överträffar de enskilda delarna. Jag kan tänka mig att en hängiven beundrare av TAW som sångare och gitarrist läser texterna i Gå rakt fram och över husen med mycket större utbyte än vad de gör, som i likhet med mig, är tämligen ovetande om hans musik.
Som diktsamling betraktad finner jag boken för splittrad, för vag och för okoncentrerad. Men visst, texterna är sympatiska, ambitionen är ju att de ska skapa mening på en annan nivå än vad Svensktoppslåtar och eurovisionsschlager vanligtvis erbjuder. Vem vill inte sitta i dunklet med en vän och föra djupa samtal?
Stadsljusens flimmer
jag kan se dem från klippan
Jag vill sitta bland borden
i dunklet med en vän
Än en gång tala
med den oförställda rösten
om allt det som väntar
på att bli funnet igen
(Romantiken, EP 2012)