Novellerna i Okeanos vilar alla i ett skenbart lugn, men läsaren märker snart en kuslig stämning växa fram.
Eftersom det inuti allt vardagligt finns någonting osannolikt. Som när en dotter upprepar historien som fadern redan upplevt och han ser henne, halvt dold utanför hotellet där han bor, med mobilen i hand säga att hon just åker ut på motorvägen, men att de väl kan ses lite senare, hemma i Stockholm?
Novellen Sista morgonen är lika litterärt mångbottnad som en uppsats i semiotik av Umberto Eco, men också lika roande. Mest är det böcker som kommer och går i denna novell, allra helst olika upplagor av Don Quijote.
Vad som är böckernas upplevelser och vad som är verklighetens är helt oklart, men därför också spännande. Eftersom våra minnen är gåtor av olika upplevelser och den lästa erfarenheten ofta är lika stor som den levda.
Lärdom, läsefrukter och det märkliga i själva existensen. Antiken, spansk barock, har det egentligen så stor betydelse i vilken epok man drar sina slutsatser? I litteraturen minns vi ju alltid oss själva.
Verkligheten drömmer oss, och då är litteraturen roligare än när vi tror det motsatta.
Ulf Eriksson skriver essäiskt, med klang av Borges. Och med en humor, driven av ett intellekt som gärna medvetet sätter ut krokbenet för att fälla logiken och hela den värld vi ser som trolig och överblickbar.
Och aldrig har jag läst en så elegant skildring av snö som i Fallet, en pigg berättelse om ett Norrland och en särling bland granarna och mörkret. Som egentligen handlar om allting annat.