Och även om jag stöttar och helhjärtat instämmer med verklighetens djurrättskämpar, så är jag samtidigt alldeles hänförd av de krumbuktande skogsinvånarna i Mia Nilssons nyutkomna bilderbokspärla Hugo – Vilken cirkus .
Detta är den andra boken om världens snällaste krokodil Hugo som, jodå, bor i skogen bland renar, rävar och vildsvin. Det är dock inte genom det barnlitterära fältet som jag tidigare stiftat bekantskap med Nilssons illustrationskonst, utan genom lördagskorsorden i en av landets största dagstidningar. Hennes bilder har för mig alltid framstått som självskrivna för ett trevligt, klurigt tidsfördriv som helgkryssande över en kopp kaffe, de är liksom designsnygga med självsäkra linjer och klara, djärvt harmonierande färgfält. Men de passar utomordentligt väl även för bilderboken, undgår smidigt fällan att kännas sterilt och trendängsligt överestetiserade som många andra moderna barnboksillustrationer. Till stor del beror det på Nilssons genuint hjärtliga text, det känns verkligen som att detta är en bok som tillkommit under glädje och kärlek – vid sidan om stor hantverksskicklighet.
Kort till sist om handlingen: Hugo saknar sitt liv som lindansör och beslutar sig för att anordna en cirkusföreställning med skogens frivilliga (jag är speciellt förtjust i det nervösa rådjuret på trapetsen). Men så kommer en rund liten björn och vill ta plats på linan, varpå en lektion i konkurrens, besvikelse och ädelmod följer.
Helt enkelt. Helt förträffligt.