Antologi
Jag vill inte dö på kuppen – berättelser från pandemin
Författare: Michelle Wahrolén (red.)
Förlag: Atlas
När coronapandemin bröt ut i Sverige under våren 2020 riskerade vårdsektorn att lamslås totalt. Strukturell nedmontering, resursbrist och en pressad bemanningssituation i kombination med ett nytt och outforskat virus skapade ett nationellt nödläge. I stormens mitt stod vårdpersonalen som en sista utpost, den styrka som med sin kompetens tvingades slita ont för att rädda liv och ta Sverige genom pandemin. Många betalade ett högt pris i form av sin egen hälsa och välmående. I antologin ”Jag vill inte dö på kuppen” har tidsskriften Vårdfokus sammanställt deras berättelser, såsom de själva skrivit ner dem eller såsom de berättat det för tidningens journalister. Här kommer vårdpersonalen från olika sjukhus, regioner, avdelningar och kompetenser till tals.
Journalistik är en ögonblickets konst och på grund av sin natur är det inte all journalistik som åldras väl. Det gäller även för texter i denna antologi. Detaljer om specifika bemanningssituationer under pandemins tidiga skede och reportage om vaccineringsprocessen av vårdpersonal kan säkert ha intresserat läsare vid tiden då det inträffade, men ter sig i efterhand förhållandevis ointressant. Bäst är istället texterna där personalen själv släpper garden och berättar om hur pandemin påverkat dem. Om utbrändhet, trötthet, depressioner, PTSD, skuldkänslor och tveksamhet inför deras framtid i vården, men också om stolthet inför det jobb som de utfört under enorm press och stress. Här kommer läsaren nära människorna som levde mitt i den enorma tragedi som doldes bakom stängda vårdavdelningar. Här får vi en glimt av det pris de betalat för att ta oss igenom pandemin.
Kanske skulle jag önskat att urvalet i Vårdfokus antologi varit mer fokuserat på det allmänna och mindre på det vårdspecifika. Många gånger känns antologin mer som en minnesskrift riktad till vårdpersonalen än en genomtänkt pandemiskildring för en allmän läsare. Jag skulle också önskat att många texter vågat dyka mer i det svåra och såriga istället för att stryka arbetsgivare och kollegor medhårs. Arbetsplatspolitiskt korrekta tacktal tar sig inte väl som litteratur. Med det sagt ger ”Jag vill inte dö på kuppen” också en inblick i pandemivårdens kaosartade värld. När den avhåller sig från att bli för prydligt tillrättalagd framträder en bild av de sårbara människorna bakom covidmaskerna, men också en vårdsituation som kommer att hemsöka svensk sjukvård i decennier.