Vem läser doktorsavhandlingar? Åtminstone opponenten och betygsnämnden, får man hoppas, kanske också några forskarkolleger. Men läsekretsen är förvisso inte stor. Mats Tormod disputerade vid Umeå universitet med avhandlingen Till en berättelse om tröst, Eyvind Johnson omläst (Atlantis 2012).
Tormod har emellertid ambitionen att nå fler läsare än ett fåtal akademiker och erbjuder nu ett lättläst alternativ till de drygt 400 avhandlingssidorna, en liten behändig skrift på 70 sidor med titeln Eyvind Johnson åter – nedslag i ett studerat författarskap.
Tormod har själv illustrerat sin bok med teckningar från Paris och Aten och andra orter, när han rest i Johnsons fotspår. Den nya boken innehåller också omtryckta tidningsartiklar, ett par artiklar har tidigare publicerats i Norrbottens-Kuriren.
Att popularisera forskning är naturligtvis berömvärt, och jag tror att den lilla skriften når detta syfte. Dessutom möter läsaren här en författare med en personlig röst och med ett spänstigare språk än den mera knastriga avhandlingsprosan, en författare som dessutom kan uttrycka sig i bild. Man kan kalla boken en liten välskriven essäsamling.
Eyvind Johnson har behandlats för vördnadsfullt av forskare och kritiker, menar Tormod, som prövar att läsa nobelpristagarens texter med litet mindre respekt. Genom att undersöka förbisedda och refuserade verk, läsa brev och ägna sig åt biografisk forskning finner Tormod nya ingångar i berömda romaner som Krilon-sviten, Strändernas svall.
Avhandlingen väckte uppmärksamhet, inte minst tack vare att Tormod studerat Johnsons kvinnoporträtt mera ingående än tidigare forskare och lyft fram vad han kallar Johnsons ”genuspessimism”, nämligen att Johnsons romankvinnor oftast är svekfulla och överger sina män. Om detta står att läsa också i denna nya bok. Krilons Lydia överger honom, och på samma sätt har alla män i hans samtalsgrupp blivit svikna av sina kvinnor.
Strändernas svall handlar om den homeriske hjälten Odysseus återkomst efter det trojanska kriget. Hustrun Penelope har inte heller varit trogen, och hon behöver ingen krigarhjälte efter alla dessa år, hon är stark och företagsam och klarar sig själv.
”Ursprunget och källan till att skriva väl är att veta”, hävdade redan den gamle Horatius, och att veta väl och att skriva sanningen är också centralt för Johnson. I ett mycket läsvärt kapitel, Eyvind Johnson möter Hemingway, finner Tormod likheter mellan Hemingways och Johnsons estetik.
Tormod återger ett samtal ur romanen Krilons resa. En ”amerikanare” ( det är Hemingway, tror Tormod) har tillsammans med några svenska konstnärer ätit middag på en parisisk krog. Amerikanen kommer från spanska inbördeskriget och man diskuterar hur man kan beskriva kriget. Det måste målas, tycker en konstnär. ”Smärtan kan inte beskrivas utan måste visas.” Vem skulle kunna måla kriget och sanningen? ”Inte surrealisterna”, säger amerikanaren, ”de skulle inte kunna meddela”. ”Sanning är något som meddelas; det är att lägga fram dokument”, skriver Eyvind Johnson i annat sammanhang.
Krilon är övertygad om att Cézanne skulle kunna göra det, han som var fri från engagemang och inte filtrerade sanningen genom en ideologi. Senare skulle Hemingway i ett brev till Gertrude Stein framhålla att han ville skriva som Cézanne målade, nämligen ”verkligen se… utan fördom, utan romantiserande förföreställning”.
Läs gärna Tormods bok, så får du troligen lust att återknyta bekantskapen både med Johnson och med Hemingway.