Litteratur
Mannen från de tysta vidderna
Lennart Andersson
Whip media
En ung man tar sig ut i världen, långsamt frigörande. Kommer över sina begränsningar. Tystlåtenheten hos Lennart går som en röd tråd genom berättelsen, vilket omgivningen tar som något av en förolämpning. Som trodde att man att här låg en kritik, ett iakttagande av allas olika brister.
Berättelsen har en sympatisk grundton, ett växande som när man tar sig fram på stigar genom en skog, insikter tillkommer efter hand, en slags livsvisdom rustar huvudpersonen att både förbli och förändras. Hans entusiasm på balettföreställningen i bokens slut är både humoristisk och berörande, en lång väg innan Operans portar öppnas.
Det humanistiska engagemanget i boken är otvunget och ärligt. De ojämnheter som syns i den konstnärliga gestaltningen blir då förlåtna, romanskrivande är en svår genre, balansgången mellan budskap och övertydlighet är alltid riskabel. Om budskapet är alltför dolt blir boken menlös, om det är alltför uppenbart blir skildringen en pekpinne.
En del företeelser borde ha tagits tillvara bättre, Lennarts tigande som en utmaning mot världens krav på konformitet och samtycke till exempel. Det konsekventa inre berättarperspektivet borde däremot ha varierats, lättats upp. Det blir väldigt mycket Lennart under läsningen ibland.
En bok om personlig utveckling, men inte helt konsekvent som roman, här finns terapeutiska anspråk. Den dubbelheten är svår att bemästra för läsaren.
Dialog är en grannlaga uppgift när man skriver skönlitterärt. Här har författaren en del att arbeta med, dialogen flyter inte alltid med den rytm och det tempo som man önskar. Det muntliga tilltalet har en direkthet som skriftspråket aldrig, eller mycket sällan, uppnår. I den här boken hade förmodligen ett mer korthugget dialogspråk varit att föredra, lite hårdkokt i Hemingways stil. Det alltför färdiga i både dialog och berättande förstärker inte varandra i en skildring, tvärtom kan det sänka spänningen.
Det här är lektörspåpekanden. Som läsare känner man ändå stor sympati med Lennarts livsväg, hans lågmälda och ihärdiga strävanden. Det är inte kamp med versaler, det är en positionsförflyttning över årtionden, en nästan omärklig förflyttning av spelpjäserna. Den sortens vardagshjältar kunde gärna ersätta en och annan deckarhjälte i svensk bokutgivning.